Sol genom nya fönster
Herregud vilket väder!
I morse 06.30 kom snickaren och plingade på dörren. Han ville komma in och börja jobba. En stor arbetsbil stod iför min bil och det började bäras in grejjer. Jag och Johan var tvugna att skynda oss att hänga ner alla gardiner och flytta undan soffan. Det blev smått panik kan man lugnt säga. Så när snickaren flyttat på sin bil och jag kommit ut med min så for jag iväg i smärre chock kändes det som. I all panik så glömde jag att krama Stephanie. Det brukar jag alltid göra innan hon far till skolan. Ja ja, jag får ge henne en extra på fredag.
Så idag när vi kommer hem så hoppas jag att vi har nya fina fönster i vardagsrummet. I morgon börjar han med köket vad jag förstår. Sen kommer ytterdörren. Va fint det kommer att bli. Och skitigt, men det är ju övergående.
Som jag skrivit tidigare så finns det en person i min närhet som suuuuuuger ur min energi. Han ger mig inget och bara tar. Hela tiden. Jag har fått bli en elak människa mot honom för att han ska förstå att han inte ska vända sig till mig i vissa ärenden, jag kan inte stå på hans sida. Men han förstår inte. Han ringer i tid och otid och bara ömkar sig och sin situation, som jag till största del tycker att han försatt sig i själv. Jag har sagt det till honom och då blir han antingen arg eller lägger på luren. Sen tar det femton minuter så har han glömt av att vi pratat. Effekter av långvarigt alkoholmissbruk.
Jag känner mer och mer att jag verkligen inte vill ha med honom att göra över huvudtaget men jag kan inte av naturliga skäl bryta mig helt fri. Men han lever i en alldeles egen freak show och jag vill inte vara med där.
Nu hade jag ett av dessa ständiga onödiga samtal med honom i fredags, han blev arg och kasta på luren, skrev ett av åtskilliga avskeds sms, bad om ursäkt dagen efter i ett annat sms, sen dess har jag inte hört av honom. Det är skönt. Samtidigt känner jag mig så frustrerad och förbannad för att han gör så här. Jag har en stark lust att ringa och vråla i örat på honom att jag blir galen över hur han lever sitt liv och hur negativt det påverkar andra.
Men jag låter bli, jag orkar inte höra hans röst ens.
Nu är det worktime Upp med ärmarna, nu ger vi järnet!
Ciao
I morse 06.30 kom snickaren och plingade på dörren. Han ville komma in och börja jobba. En stor arbetsbil stod iför min bil och det började bäras in grejjer. Jag och Johan var tvugna att skynda oss att hänga ner alla gardiner och flytta undan soffan. Det blev smått panik kan man lugnt säga. Så när snickaren flyttat på sin bil och jag kommit ut med min så for jag iväg i smärre chock kändes det som. I all panik så glömde jag att krama Stephanie. Det brukar jag alltid göra innan hon far till skolan. Ja ja, jag får ge henne en extra på fredag.
Så idag när vi kommer hem så hoppas jag att vi har nya fina fönster i vardagsrummet. I morgon börjar han med köket vad jag förstår. Sen kommer ytterdörren. Va fint det kommer att bli. Och skitigt, men det är ju övergående.
Som jag skrivit tidigare så finns det en person i min närhet som suuuuuuger ur min energi. Han ger mig inget och bara tar. Hela tiden. Jag har fått bli en elak människa mot honom för att han ska förstå att han inte ska vända sig till mig i vissa ärenden, jag kan inte stå på hans sida. Men han förstår inte. Han ringer i tid och otid och bara ömkar sig och sin situation, som jag till största del tycker att han försatt sig i själv. Jag har sagt det till honom och då blir han antingen arg eller lägger på luren. Sen tar det femton minuter så har han glömt av att vi pratat. Effekter av långvarigt alkoholmissbruk.
Jag känner mer och mer att jag verkligen inte vill ha med honom att göra över huvudtaget men jag kan inte av naturliga skäl bryta mig helt fri. Men han lever i en alldeles egen freak show och jag vill inte vara med där.
Nu hade jag ett av dessa ständiga onödiga samtal med honom i fredags, han blev arg och kasta på luren, skrev ett av åtskilliga avskeds sms, bad om ursäkt dagen efter i ett annat sms, sen dess har jag inte hört av honom. Det är skönt. Samtidigt känner jag mig så frustrerad och förbannad för att han gör så här. Jag har en stark lust att ringa och vråla i örat på honom att jag blir galen över hur han lever sitt liv och hur negativt det påverkar andra.
Men jag låter bli, jag orkar inte höra hans röst ens.
Nu är det worktime Upp med ärmarna, nu ger vi järnet!
Ciao
Kommentarer
Trackback
