dag 24
mina tankar om kärlek.
urk va pretentiöst.
innan jag träffade j så tror jag att jag skulle svarat att man inte behöver så mycket kärlek. jag har alltid varit självständig och uppepå det dessutom inte haft så bra förhållanden.
kärlek har för mig helt enkelt varit en massa muschsmusch som jag inte behöver.
jag har alltid fått kärlek av mamma som är min ängel, så det är inte sån kärlek jag menar. jag menar när man älskar en annan människa så mycket att man känner att man skulle kunna göra uppoffringar för denne.
lätt att bli kär har jag alltid haft. men lätt att fånga mig och hålla mig fast. det är svårare det. har aldrig varit mycket för närhet, kramar och hålla handen. vill inte gärna ligga nära när jag ska sova. säger väldigt sällan "jag älskar dig" för det känns så himla konstlat. pratar inte gärna om vad jag känner innerst inne om jag inte behöver (och det anser jag sällan att jag behöver).
när jag träffade j så var det en del som förändrades. det började som de flesta förhållanden. stormkär! men sen med tiden så lärde han mig att man faktiskt måste prata om vad man känner och tycker, visa lite kärlek. han ville veta, se och känna.
jag har förändrat mitt sätt att se på kärlek, men grunden jag står på är ändå stabil. jag är inte beroende av en annan människa för att mitt liv ska fungera. ensamheten välkomnar jag och har alltid gjort. skillnaden är väl att jag lärt mig att kommunikation är a och o för att en kärlek ska kunna hålla i sig och växa sig starkare.
jag tror också att åren har bidragit en massa. jag har aldrig varit så smuschig med barnen heller men det är jag nog mer idag än när dom var små. kan faktiska spontankramas ibland ;). jag brukar titta på mina barn och fundera på hur dom blivit färgade av mitt ganska kalla sätt. jag kan säga så här: stephanie går sin egna väg. hon och jag är ganska lika i humör osv men jag tycker ändå att hon har en naturligare syn på kärlek och en tryggare syn på sig själv än vad jag någonsin haft. william är kärleksfull och kommer nog alltid att vara. vill kramas och är inte rädd att visa vad han känner eller säga vad han tycker. emma. ja, emma är stenhårt sig själv och skiter nog blanka fan i vad andra tycker (hoppas det håller i sig hela vägen).
det är skönt på något sätt att min känslosida stannade hos mig och inte fördes vidare en generation till. jag får kämpa och fundera på vad som förväntas av mig i kärlekslivet. det kommer inte helt spontant och känns inte helt naturligt. men sån är jag. kanske är det därför jag är chef, det kanske bor en liten psykopat i oss alla som väljer den linjen i yrkeslivet ;)
urk va pretentiöst.
innan jag träffade j så tror jag att jag skulle svarat att man inte behöver så mycket kärlek. jag har alltid varit självständig och uppepå det dessutom inte haft så bra förhållanden.
kärlek har för mig helt enkelt varit en massa muschsmusch som jag inte behöver.
jag har alltid fått kärlek av mamma som är min ängel, så det är inte sån kärlek jag menar. jag menar när man älskar en annan människa så mycket att man känner att man skulle kunna göra uppoffringar för denne.
lätt att bli kär har jag alltid haft. men lätt att fånga mig och hålla mig fast. det är svårare det. har aldrig varit mycket för närhet, kramar och hålla handen. vill inte gärna ligga nära när jag ska sova. säger väldigt sällan "jag älskar dig" för det känns så himla konstlat. pratar inte gärna om vad jag känner innerst inne om jag inte behöver (och det anser jag sällan att jag behöver).
när jag träffade j så var det en del som förändrades. det började som de flesta förhållanden. stormkär! men sen med tiden så lärde han mig att man faktiskt måste prata om vad man känner och tycker, visa lite kärlek. han ville veta, se och känna.
jag har förändrat mitt sätt att se på kärlek, men grunden jag står på är ändå stabil. jag är inte beroende av en annan människa för att mitt liv ska fungera. ensamheten välkomnar jag och har alltid gjort. skillnaden är väl att jag lärt mig att kommunikation är a och o för att en kärlek ska kunna hålla i sig och växa sig starkare.
jag tror också att åren har bidragit en massa. jag har aldrig varit så smuschig med barnen heller men det är jag nog mer idag än när dom var små. kan faktiska spontankramas ibland ;). jag brukar titta på mina barn och fundera på hur dom blivit färgade av mitt ganska kalla sätt. jag kan säga så här: stephanie går sin egna väg. hon och jag är ganska lika i humör osv men jag tycker ändå att hon har en naturligare syn på kärlek och en tryggare syn på sig själv än vad jag någonsin haft. william är kärleksfull och kommer nog alltid att vara. vill kramas och är inte rädd att visa vad han känner eller säga vad han tycker. emma. ja, emma är stenhårt sig själv och skiter nog blanka fan i vad andra tycker (hoppas det håller i sig hela vägen).
det är skönt på något sätt att min känslosida stannade hos mig och inte fördes vidare en generation till. jag får kämpa och fundera på vad som förväntas av mig i kärlekslivet. det kommer inte helt spontant och känns inte helt naturligt. men sån är jag. kanske är det därför jag är chef, det kanske bor en liten psykopat i oss alla som väljer den linjen i yrkeslivet ;)
Kommentarer
Trackback
