Sussie Ohlssons

Jag var hos min farbror igår. Har inte träffat honom på flera år. Han är cancersjuk och har antagligen inte så lång tid kvar på jorden.
Hade med mig Emma dit och med bävan plingade jag på dörren. Han öppnade med tårar i ögonen, jag fick en stor hård kram och han kämpade mot sin gråt. Viskade i mitt öra: 
- Hur mår du?
- Jag mår perfekt, svarade jag
- Det är alltid bra med dig, det är så skönt, sa han.

Det visade sig att han var i bättre form än vad jag trott. Själv avfärdade han sin hälsa med att han åkt på en förkylning som inte riktigt ville ge sig...
Ja, han gillar att skämta och det kommer han antagligen alltid att göra och jag gillar den lättsamma inställningen till livets berg och dalar.

Vi satt och pratade och väntade en faster som jag inte heller sett på många år. Jag kände att min farbror tittade på mig i tystnad. Jag vet att han tycker att jag är otroligt lik min pappa och hans älskade bror. Han har alltid tittat på mig med vemod sen pappa gick bort. Det gör att jag både känner mig stolt att vara så lik min pappa samtidigt som jag blir ledsen av avsaknaden.

När min fina faster sen kom och vi kom på att dom faktiskt inte bor så långt bort från mig så kramade vi varandra, väldigt medvetna om att yttligare ett syskon i hennes skara är på väg att passera. Det är så sorgligt att det ska till en allvarlig sjukdom eller dödsfall för att vi ska värdesätta varandras existens.

Jag ska bli bättre på att hålla kontakten med min släkt, det ska jag. Kosta vad det kosta vill, men i slutänden är det släkten som är viktigast.

Jag ger en tanke till min fina farbror Göran och till min fina fina pappa som jag saknar så det gör ont...