Det där med när man tror att man är som sämst...

Usch, idag var det tungt och jag kände från början att jag egentligen inte orkade. Det var till och med på vippen att jag stannade av, men ren vilja och envishet tog mig vidare. Varje gång jag försökte pressa på lite extra så gick pulsen upp så jag var tvungen att sakta ner lite.
När jag kom i mål så tittade jag på klockan. Fem kilometer på 26 minuter. Fan, det är ju bra ju! Det här kan jag helt klart förbättra! Både snabbare men också längre distans.
Så fort jag satte mig och hämtade andan så kände jag av halsen och bröstet. Jag har helt klart något i kroppen. Inte bra och jag är smartare än att försöka avancera när jag har en infektion i kroppen. Men köra lite så här lugnt kan man ju göra, om inte kroppen säger ifrån så klart.

Men nu är belöningssystemet aktiverat i mig. Känns så bra. Jag ska koka mig ett ägg och ställa mig i duschen och bara vara nöjd över mig själv ett tag. William kommer väl hem snart, han körde milen. Jag lovar att jag kommer att skriva med stora bokstäver om jag  någonsin orkar springa en hel mil.

Ska ni lyssna på en enda låt idag så lyssna på den här. Fy fan va bra det är!

Kommentarer

Skicka ditt meddelande här:

Ditt namn:
Spara uppgifter?

Din E-postadress: (publiceras ej)

Din bloggadress:

Ditt meddelande:

Trackback
RSS 2.0