Sussie Ohlssons

Min mamma har alltid varit min lilla ängel. Hon har alltid varit där i vått och torrt. Alltid ställt upp, många gånger på sitt egna välbefinnandes bekostnad. Hon ifrågasätter aldrig, bara gört. Jag vet att hon skulle ta ner månen åt mig om jag frågade.
Hon har hittat en ny familj nu, sen över tjugo år tillbaka. Hon träffade en vän som hon känt sen dom var barn. Han hade inga barn, så när jag var sjutton fick jag en lillasyster. Då hade jag redan flyttat.
Hon tog familjen och flyttade från Ronna till Pershagen, där dom bodde under många år. Nu bor dom alla i ett fint litet hus i Trosa. Mamma jobbar kvar på AstraZeneca som operatör. Hon har haft samma arbetsplats så länge jag kan minnas. Jag är glad för mammas skull att hon har Hasse. Dom har det bra tillsammans.

Min riktiga pappa är borta. Han fick cancer. I Februarimånad 1996 röngades han, efter att han klagat på smärtor i halsen. Man viftade bort det hela med att han gnällde för att han ville vara hemma och supa egentligen. Så i Februari röntgades han, fick veta efter någon vecka att han hade en stor tumör i matstrupen. I maj var han död.
Min pappa var ingen exemplarisk pappa. Han söp, knarkade och slog hela sitt liv, och hela min och Anders uppväxt. Men vad gör sånt när man står där och precis insett att ens pappa ligger inför döden? Han tittar på mig, kan inte prata med tårar i ögonen. Dödsångesten är uppenbar. Han får fram att han vill prata med en präst. Jag börjar gråta och vill inte höra att han gett upp. Tittar på teckningen som en 2½ gammal Stephanie ritat åt honom dagen innan. Går ut och hittar en sköterska och framför pappas önskan. Dagen efter på morgonkvisten gick han bort. Jag skulle dit samma dag. Jag hann inte det.
Han var min pappa och han hade massor av fina stunder och sidor.

Man ska ta vara på sina nära och kära. Livet är inte att ta för givet.