dag 2
My o my. Tänk om man fick samma känslor idag som när man var fjorton - femton år. Skulle man klara det?
Min första kärlek.
Detta var innan jag fyllde femton och fick mitt första riktiga förhållande, då man gör allt man ska i ett förhållande, ni vet. Men känslorna man kände, oj oj. Man tror att man går sönder och jag kunde ibland nästan lida med min dotter när hon var i samma situation. Så naivt, rent och ärligt. Så nödvändigt att gå igenom för att få perspektiv senare. Vissa har ju turen att bli tillsammans med sin första kärlek. Det hade inte jag. Han förblev liksom ett mysterium för mig, ett oavslutat kapitel som inte ens påbörjades. Många år kändes det så. Tills man fick perspektiv och växte upp. Livets gång.
Jag hade faktiskt flera men det finns en som liksom sticker ut och som påverkade ett senart val. Han som satte min värld lite på kant. Han stod där med all sin perfekthet och lyste på discona. Hans närhet fick mig vimmelkantig.
Min kompis var ihop med hans kompis och vi umgick en del emellanåt. Han hade en annan tjej. När han inte hade det så småflörtade vi lite, men aldrig på riktigt.
För mig var han fulländad. Jag trodde på riktigt att jag inte skulle klara mig utan honom. Jag höll andan för att han var så perfekt, men det var ohållbart i längden. Kanske var därför jag kände mig vimmelkantig ibland. Syrebrist =). Jag lyssnade på Freestyle och ville bara att han skulle komma och hålla mig hårt. Tycka mest om mig och aldrig vilja byta ut mig mot någon annan.
Min mamma sa till mig att man inte ska ändra sig för någon, då är det inte riktig kärlek. Jag rökte. Han ville inte ha en tjej som rökte. Jag slutade men inte tusan blev han mer intresserad för det. Jag försökte lyssna och titta på vad det var detta grabb gäng gillade och försökte fundera på om jag kunde bli något annat för ett tag, men nä. Det var inte heller hållbart. Och min mamma hade rätt.
Det är lustigt hur livet är utstakat. Så gott som alla människor går igenom detta. Det liksom hör till. Man måste igenom det och man tror på vägen att man inte kommer att överleva. Lyssnar på såna som varit där gör man inte heller. För inte tror man att det finns någon som känner så som just jag gör. Man får tunnelseende och tror att man är helt ensam och unik i situationen. Det är man inte. Men det förstår man inte. Man är kär, kanse är man olykligt kär till och med...
Min första kärlek.
Detta var innan jag fyllde femton och fick mitt första riktiga förhållande, då man gör allt man ska i ett förhållande, ni vet. Men känslorna man kände, oj oj. Man tror att man går sönder och jag kunde ibland nästan lida med min dotter när hon var i samma situation. Så naivt, rent och ärligt. Så nödvändigt att gå igenom för att få perspektiv senare. Vissa har ju turen att bli tillsammans med sin första kärlek. Det hade inte jag. Han förblev liksom ett mysterium för mig, ett oavslutat kapitel som inte ens påbörjades. Många år kändes det så. Tills man fick perspektiv och växte upp. Livets gång.
Jag hade faktiskt flera men det finns en som liksom sticker ut och som påverkade ett senart val. Han som satte min värld lite på kant. Han stod där med all sin perfekthet och lyste på discona. Hans närhet fick mig vimmelkantig.
Min kompis var ihop med hans kompis och vi umgick en del emellanåt. Han hade en annan tjej. När han inte hade det så småflörtade vi lite, men aldrig på riktigt.
För mig var han fulländad. Jag trodde på riktigt att jag inte skulle klara mig utan honom. Jag höll andan för att han var så perfekt, men det var ohållbart i längden. Kanske var därför jag kände mig vimmelkantig ibland. Syrebrist =). Jag lyssnade på Freestyle och ville bara att han skulle komma och hålla mig hårt. Tycka mest om mig och aldrig vilja byta ut mig mot någon annan.
Min mamma sa till mig att man inte ska ändra sig för någon, då är det inte riktig kärlek. Jag rökte. Han ville inte ha en tjej som rökte. Jag slutade men inte tusan blev han mer intresserad för det. Jag försökte lyssna och titta på vad det var detta grabb gäng gillade och försökte fundera på om jag kunde bli något annat för ett tag, men nä. Det var inte heller hållbart. Och min mamma hade rätt.
Det är lustigt hur livet är utstakat. Så gott som alla människor går igenom detta. Det liksom hör till. Man måste igenom det och man tror på vägen att man inte kommer att överleva. Lyssnar på såna som varit där gör man inte heller. För inte tror man att det finns någon som känner så som just jag gör. Man får tunnelseende och tror att man är helt ensam och unik i situationen. Det är man inte. Men det förstår man inte. Man är kär, kanse är man olykligt kär till och med...
Kommentarer
Trackback
