Den dagen kommer... den måste komma...
Va mycket unga människor det varit på sista tiden som avslutat sina liv. Vad är det som händer egentligen? Vart är samhället på väg?
Är det så att det faktiskt skett en förändring, för jag kan själv tycka att det känns lite... hmmm, jag vet inte riktigt hur jag ska formulera känslan... spänt, hetsigt, opersonligt och allt går med en väldig fart. Eller är allt bara tillfälligheter? Tror inte det.
Jag vill gärna tro att det är periodiserat och att perioden är nu. Att perioden är övergående. Eller är allt bara en känsla? Om så är fallet är det ju jäkligt svårt att göra något åt känslan.
Men det är ju ens situation, alla människor som tragiskt och hastigt går bort, naturkatastrofer och den egna oturen som är aktuellt. Har jag hamnat i ett dåligt magnetfält som jag inte lyckas ta mig ur? En krafig virvel, eller ström? Negativt går dagarna i nu tyvärr.
Men jag försöker ändå hålla huvudet över vattenytan. Jag står och sträcker mig på tåspetsarna och kippar efter andan vissa dagar. Jag drunknar nästan i allt elände som överöser mig och allt runt om mig nu. Det ligger som en blöt handduk över hela tillvaron.
Jag vill börja njuta av dagarna, andas frisk kall höstluft, få kylröda kinder och känna att mina ögon tar in allt och omvandlar allt till ett lyckorus igen. Jag är ju alltid där annars. Jag kommer att komma dit. Snart har jag klätt mig i varma kläder, stickade benvärmare, mysmössa och varma vantar. Snart går jag helt harmoniskt och sparkar i nerfallna eldröda höstlöv. Jag kommer att gå där med händerna i jackfickan, huvudet på sned, leendes och bara vara nöjd. Jag kommer att ta tillvara på min lediga tid och ladda mina batterier och känna att jag har koll på läget, även när det blåser. Den dagen står bara runt hörnet. Jag vet det.
Är det så att det faktiskt skett en förändring, för jag kan själv tycka att det känns lite... hmmm, jag vet inte riktigt hur jag ska formulera känslan... spänt, hetsigt, opersonligt och allt går med en väldig fart. Eller är allt bara tillfälligheter? Tror inte det.
Jag vill gärna tro att det är periodiserat och att perioden är nu. Att perioden är övergående. Eller är allt bara en känsla? Om så är fallet är det ju jäkligt svårt att göra något åt känslan.
Men det är ju ens situation, alla människor som tragiskt och hastigt går bort, naturkatastrofer och den egna oturen som är aktuellt. Har jag hamnat i ett dåligt magnetfält som jag inte lyckas ta mig ur? En krafig virvel, eller ström? Negativt går dagarna i nu tyvärr.
Men jag försöker ändå hålla huvudet över vattenytan. Jag står och sträcker mig på tåspetsarna och kippar efter andan vissa dagar. Jag drunknar nästan i allt elände som överöser mig och allt runt om mig nu. Det ligger som en blöt handduk över hela tillvaron.
Jag vill börja njuta av dagarna, andas frisk kall höstluft, få kylröda kinder och känna att mina ögon tar in allt och omvandlar allt till ett lyckorus igen. Jag är ju alltid där annars. Jag kommer att komma dit. Snart har jag klätt mig i varma kläder, stickade benvärmare, mysmössa och varma vantar. Snart går jag helt harmoniskt och sparkar i nerfallna eldröda höstlöv. Jag kommer att gå där med händerna i jackfickan, huvudet på sned, leendes och bara vara nöjd. Jag kommer att ta tillvara på min lediga tid och ladda mina batterier och känna att jag har koll på läget, även när det blåser. Den dagen står bara runt hörnet. Jag vet det.
Kommentarer
Trackback
