Sussie Ohlssons

Yttligare en ung person har detta år valt att säga adjö till jordelivet. En pojke som gick i Stephanies klass. Bara sjutton år ung.
Jag blir så ledsen och tung när jag hör det. Och i detta fall blir jag rädd. Jag blir rädd att ens egna barn också vill ha den uppmärksamheten och uppslutningen som det ger. Hela Strängnäs sörjer. Men vad bryr han sig om det nu? Inget alls. Jag vill få William och Stephanie att förstå att det bara är förhastat och att han är död nu. Han ser inte alla ledsna kamrater han lämnar efter sig. Så sorgligt och skrämmande.

Tittade på alla inlägg på Facebook. Så sent som i går förmiddag var han inne och skrev att han hade haft en så kul kväll med några av sina vänner. Jag menar, hur deprimerad är man då? Det vet man ju egentligen inget om och det är det som skrämmer mig så. Det är så enkelt.
Nu vill jag bara sitta och krama mina barn. Men Stephanie är inte hemma. Hon är i skolan och jag kan inte krama henne.

Jag ska ringa henne nu och kolla hur hon mår. Eventuellt kanske jag åker dit i morgonkväll. Jag vill hålla om henne en stund.

Inget är att ta för givet...