skit eller pannkaka
ena stunden är man herre på täppan. känslan av att inget kan få en att gunga och känna sig ostadig är ljuvlig. man går i snöstormen med ett fånigt leende på läpparna och ett par centimeter liksom ovanför marken. man vill nästan kavla upp ärmarna i alla minusgrader och saga "fy fan, nu kör vi! vi kan ta det här hur långt som helst, inget kan stoppa oss", men istället går man där och tänker gladtankar och visslar på mange schmith´s "giftig" och känner våren i sinnet medan man slår bort snöflingorna. små ting i den smidiga vardagen ger en så mycket energi. små möten med andra härliga medmänniskor, datasystem som bara flyter och kunder som är nöjda. kanske en oväntad reaktion som blir så där positiv så man känner som lite som en gud. för en stund.
mitt i lyckoruset kanske man unnar sig en liiiten stund för sig själv, för att man behöver det och för att man kan. man tänker på allt bra som händer och som hänt. man befinner sig i ett rum med klassisk musik och värmefilt. en annan som bryr sig och pysslar om. en liten liten stund bara. för att man kan och för att man är värd. när man är klar så kan världen och ens uppfattning om verkligheten ändras mot kaos på mindren än en sekund. världen kan plötsligt börja gunga. man kanske inte ens märker det på en gång utan man kanske tror att man har läget under kontroll. tills man oprovocerat märker att det rinner tårar nerför kinden.
hur kan man missa det kanske man undrar. hur kan man inte känna att man gråter? det är människor mittemot eller på sidan som plötsligt kanske frågar hur det är egentligen.
ja....... hur är det egentligen. det kanske är en fråga man ska ställa sig då och då.
och det är ju inte så jobbigt. det jobbiga kommer i svaret.
vad ska man göra av den informationen?
