dag 27
mitt finaste minne.
det finns ett par minuter i mitt minne som jag aldrig glömmer. den glorifieras för varje år som går jag jag tänker tillbaka på dom minutrarna med ett varmt leende.
det är sjutton år sen. jag ligger på sjukhuset och har precis fått en välskapt liten prinsessa på ca 3800 kg och blott 49 cm lång. jag väntar min pappa som jag vet kommer att vara nykter när han kommer och hälsar på, han har sett fram emot denna stund enormt och det har jag med gjort.
jag har matat stephanie, bytt blöja på henne (med förstagångsmmammans försiktiga handlag). hon ligger nu och sover brevid mig i höjd med mitt lår. jag halvsitter i sjukhussängen och lilla bebisen ligger nästan helt täckt av filten jag har i sängen. jag läser medan jag väntar på pappa.
hör att han kommer in. hans ögon glittrar och han får tårar i ögonen så fort han ser mig. på en hundradels sekund har han sökt av rummet och på samma hundradels sekund har han konstaterat att han inte ser någon bebis i rummet. han stannar upp en sekund och med blicken säger han "var är hon?" jag ser det och drar bort filten som jag inte uppfattat dolt hela bebisen. en tår bryter ytspänningen i ögat och rinner ner för kinden direkt och han satte sig och la sin stora morfarshand på den lilla människan som kom att bli hans stora stolthet och hans stora motivation att ibland vilja göra något åt sitt osunda leverne.
pappa dog när stephanie var två och ett halvt år ungefär. dom två åren är jag så glad att han ändå fick uppleva med stephanie. hon var hans största lycka och jag tror att han hade henne i tanken när han gick över. jag hade satt upp en av stephanies senaste verk på väggen i hans sjukhusrum så han skulle kunna titta på den hela tiden, tror att det var en fin tröst för honom.
jag är så ledsen att han inte fick träffa mina två andra barn, se stephanie växa upp till den unga vuxna hon är idag och få en dos av williams sarkastiska humor, som är så unik för oss på den sidan av släkten, eller att han fick försöka ta sig ur en konflikt med stentuffa och superstolta emma... jag är allvarligt så ledsen för det.
han finns alltid med mig
det finns ett par minuter i mitt minne som jag aldrig glömmer. den glorifieras för varje år som går jag jag tänker tillbaka på dom minutrarna med ett varmt leende.
det är sjutton år sen. jag ligger på sjukhuset och har precis fått en välskapt liten prinsessa på ca 3800 kg och blott 49 cm lång. jag väntar min pappa som jag vet kommer att vara nykter när han kommer och hälsar på, han har sett fram emot denna stund enormt och det har jag med gjort.
jag har matat stephanie, bytt blöja på henne (med förstagångsmmammans försiktiga handlag). hon ligger nu och sover brevid mig i höjd med mitt lår. jag halvsitter i sjukhussängen och lilla bebisen ligger nästan helt täckt av filten jag har i sängen. jag läser medan jag väntar på pappa.
hör att han kommer in. hans ögon glittrar och han får tårar i ögonen så fort han ser mig. på en hundradels sekund har han sökt av rummet och på samma hundradels sekund har han konstaterat att han inte ser någon bebis i rummet. han stannar upp en sekund och med blicken säger han "var är hon?" jag ser det och drar bort filten som jag inte uppfattat dolt hela bebisen. en tår bryter ytspänningen i ögat och rinner ner för kinden direkt och han satte sig och la sin stora morfarshand på den lilla människan som kom att bli hans stora stolthet och hans stora motivation att ibland vilja göra något åt sitt osunda leverne.
pappa dog när stephanie var två och ett halvt år ungefär. dom två åren är jag så glad att han ändå fick uppleva med stephanie. hon var hans största lycka och jag tror att han hade henne i tanken när han gick över. jag hade satt upp en av stephanies senaste verk på väggen i hans sjukhusrum så han skulle kunna titta på den hela tiden, tror att det var en fin tröst för honom.
jag är så ledsen att han inte fick träffa mina två andra barn, se stephanie växa upp till den unga vuxna hon är idag och få en dos av williams sarkastiska humor, som är så unik för oss på den sidan av släkten, eller att han fick försöka ta sig ur en konflikt med stentuffa och superstolta emma... jag är allvarligt så ledsen för det.
han finns alltid med mig
Kommentarer
Trackback
