Sussie Ohlssons

jag är riktigt dålig på att höra av mig. till alla som jag egentligen borde höra av mig till. det går i vågor men jag är glad för att vänner är vänner. och egentligen är det bara att plocka upp där man lämnade, oavsett hur lång tid det gått. men ibland får jag lite dåligt samvete. som när man gått och tänkt ett tag på att man ska ringa, men av olika anledningar som inte är ok egentligen och inte i längden så ringer man aldrig det där samtalet. så, plötsligt en dag så ringer denne istället. det kanske är så att det är denne som ringer varje gång ni pratar, kanske är det så att det dåliga samvetet bara gör sig påmind eftersom du tänkt men inte gjort.

ett sånt samtal fick jag idag i allafall. min fina kollega som varit mitt bollplank under en lång och stundtals jobbig period. han slutade i början på året och jag sa hejdå innan jul.
jag har undrat hur det går för honom så klart men jag har inte ringt. av olika anledningar. dels för att jag varit rädd att störa om han har mycket och dels för att jag inte riktigt känt mig i form att prata. men han är viktig för mig. och idag ringde han. efter min arbetstid. det har jag också kunna göra någongång, men det har jag inte.

men jag blev glad att han ringde och det kändes bra efteråt. det är ju faktiskt bara ett samtal ifrån, inte längre än så liksom. det var ju faktikst inte så att vi träffades mycket när vi jobbade ihop heller, utan då som nu, ett samtal ifrån.
sista orden han sa var "ja, jag ville bara ringa och kolla hur det var, och höra din röst" hur fint är inte det? nä, nu ska jag ringa det där samtalet och säga det jag vill säga när jag känner att jag vill göra det. jag ska inte hitta på en miljard ursäkter till att inte göra det. gört ba!!!