Sussie Ohlssons

jag har ett minne från när jag var liten, eller snarare en känsla från en låt. i hela mitt vuxna liv har jag funderat på vad det är för låt som gav mig den känslan. jag känner känslan men får inte fram musiken.
känslan i sig är också svår att beskriva. den känns ihålig, ensam och lite rädd. så var ju ganska stor del av mina tidiga år präglad men det här var en speciell känsla ändå.

jag har funderat på varför just denna musik givit mig en sån känsla och vad jag gjorde just då. vad var det som var omkring mig just då.
jag får fram att jag låg i sängen, kanske hade jag fått gå och lägga mig utan middag för att jag varit olydig, kanske var det en massa fulla människor hemma hos oss, kanske var det pappa som var på ett sånt humör så man visste att det skulle sluta i bråk och att vi var tvugna att springa ut mitt i natten.

alla dessa tankar har under årens lopp gjort mig lite osäker på om jag verkligen vill veta vad det var för låt som satt såna spår.
jag har inte mycket minnen från min barndom, dom har jag förträngt och jag vill inte ha tillbaka dom heller. jag mår bra utan dom.

så sitter jag en dag i köket och läser och johan är nere och spelar musik i lilla rummet. plötsligt fylls jag av en känsla som jag känner igen. jag får aningen svårt att andas och jag börjar nästan att gråta.
där var den. låten från min barndom. den som förföljt mig hela livet i form av en känsla.
hur reagerar jag då? jag tycker att den är bra men sorglig. jag får inte fram flera minnen än dom jag hade tidigare, men den får mig att börja fundera en aning.

min barndom var präglad av missbruk, slagsmål, fylla, osäkerthet, mycket folk och en hippiekänsla som inte var hälsosam.

men den har gjort mig till vad jag är idag. jag är otroligt bra på att känna av situationer och människor. jag har lärt mig vara rädd om min familj, jag är lite rastlös i själen och jag värdesätter väldigt små ting i vardagen. jag njuter av solens strålar och det kan räcka för att göra mig in i märgen lycklig för den dagen.
jag dömmer inte, jag är inte skeptisk, jag är inte en materialist (märkesnörd, ja, men materialist, nej), jag vill inte att mina barn ska få se hur mycket skit och elände alkohol och droger kan medföra, jag har alltid skapat en varm trygg och fungerande plats där vi kan kalla vårt hem. jag är rädd om vårat hem och har svårt att släppa folk inpå mitt liv, litar inte på så många men jag utesluter heller ingen. har många kompisar och bekanta men ganska få vänner som jag kan anförtro mig åt. jag är nöjd så. jag tror det finns en mening med allt. jag försöker inte vara någon jag inte är.

nu ska jag sätta på mig ett par gosiga byxor, stoppa ner fötterna i ett varmt fotbad och öppna en breezer framför tv´n.

ha det så bra fina du!