Sussie Ohlssons

Livet känns lite uppochner just nu minst sagt. Jag vet inte var jag står och borde stå. Jag funderar på om jag kunnat göra något annolunda och om det är försent att göra skillnad nu.
Vad kommer att hända? Det är det ju så klart ingen som vet i dagsläget. Framtiden får utvisa det.

Igår var jag ute på min PW runda. Skönt att gå med musiken i öronen och tankarna som helt ostrukturerat fladdrar omkring. Kände efter någon kilometer att jag hade en bil snett bakom mig. Jag gick åt sidan för att lämna plats, men den åkte inte förbi. Tog ur ena luren och tittade bakåt. Det var svärfar som åkt och letat rätt på mig (vilken jävla tur att jag inte vände mig om och vräkte ut mig de väl valda orden jag fick i huvudet när jag insåg att jag var förföljd).
Han sa iaf att jag kunde gå förbi "farmor" hans mamma och hämta hennes cykel om jag ville ha den. Ååå, jag som inte har en riktig cykel och har inte haft en på många många år. Så i slutet på min runda gjorde jag en avstickare till Kerstin och fick mig en cykel. Väldigt fin välbevarad cykel från sjuttiotalet skulle jag tro. Inlämnad på cykelaffären med jämna mellanrum för lite rundsmörjning och däckbyte (den behandlingen kommer den inte att få nu måste jag erkänna), jorå, ordning och reda liksom. Herrcykeln var av samma modell och hade fått samma omsorg i alla år, men den behövde vi inte. Hade sett jävligt dumt ut också om jag och Johan kommer och cyklar med likadana cyklar. Fattas bara träningsoverallen i samma modell och färg. Huuu, där är vi inte än..

Iallafall, när jag cyklade hem de sista kilometrarna så kände jag hur skönt det är att vara ute och cykla. Jobbigt, visst, men skönt. Jag kommer att dra med mig Emma många kvällar i sommar och bara cykla omkring. Till badstranden, lekparken och picknicken. Mysigt.

Tog en bild på min vy när jag gick upp i morse. Gulligt.