Don´t let the money talk
Första tanken är att ligga kvar och somna om en stund. Men i samma tanke bestämmer jag mig för att gå upp.
Solen skiner, det är bara jag vaken. Tittar ut genom köksdörrens fönster. Där ligger Kasper på en av stolsdynorna och ser nöjd ut. Han springer in så fort han ser rörelse i köket. Jag anar medens att deras mat är slut. Börjar fylla upp skålarna, då masar sig Dexter också in i köket.
Trycker på kaffemaskinen och det välkända, alldeles för höga ljudet ekar i öronen för ett par sekunder. Kaffedoften sprider sig i köket och medan jag sitter i tystnaden och dricker det lagon heta goda kaffet så går Kasper ut igen. Jag iaktar honom när han går över gräsmattan. In i buskaget i hörnet, som alltid. Flugor sitter på förstret och lapar sol. En fjäril flaxar oregelbundet förbi och sätter sig på en av stolarna därute. Jag hör fåglarna sjunga.
Tar mig kopp och går ner till entrén. Öppnar ytterdörren och sätter mig på farstutrappen. Där är solen perfekt på morgonen. Lutar mig mot väggen som redan är solvarm. Sluter ögonen och lutar huvudet mot väggen.
Sitter med mitt goda kaffe, lyssnar på naturen, min fina familj ligger tryggt och sover i sina sängar.
Öppnar ögonen och tittar mig omkring. Det är fint där jag valt att bo. Precis med mälaren inpå knuten. Skog åt alla håll, rikt djurliv... Charmig småstad, men ändå inte långt ifrån de stora utbuden. Nära centrum men ändå en bit bort och stor tomt till huset där man kan vara privat och för sig själv om man vill. Ensamheten är viktig för mig.
Så, med all denna vetskap. Varför är jag inte glad? Varför ska en så oviktig sak som ett arbete förstöra ens tillvaro så? Varför känns det så viktigt att känna sig behövd på en arbetsplats, när man vet hur viktig och behövd man är hemma hos dom som verkligen betyder något? Varför känns det som en omöjlighet att behöva gå upp ur sängen på morgonen? Omotivationen sprider sig som ett gift i kroppen och nästan fysiskt drar ner mig i ett svart hål. En svart tillvaro som är så jobbig att vara i. Luften där är tjock och trögflytande och där är svårt att andas. Man trampar vatten utan att komma någonstans. Det är inget ställe man vill befinna sig i och man kämpar för att komma därifrån.
Teater måste jag spela vare dag. Jag vill inte att barnen ska se eller märka hur jag mår egentligen. Och det är väl bra med den teatern också. För jag vet ju att det är så jag ska må och agera egentligen, fast på riktigt. Det kanske är just den teatern som håller mig flytande hela dagarna. Samtidigt är det ju ett spel. Jag mår inge bra, men jag ser glad ut och jag gör och säger sånt som andra förväntar sig att jag ska göra.
Jag kommer att komma tillbaka, jag vet det. Det känns jobbigt nu ett tag och jag tycker att livet är lite orättvist mot mig. Ganska ofta. Men jag kommer tillbaka. Och när jag gör det så är det en gladare Sussie med ännu mer kvalité i vardagen som går på gatan. Jag ska låta tiden göra sitt medan jag gör mitt. Inte stressa på processen.
I slutenden känns det så trist att inse att allt egentligen handlar om pengar... Det är en så tråkig tanke, men tänk efter. Hade jag varit ekonomiskt oberoende, då hade jag väl jag gett blanka fan i det här jobbet. Jag hade inte behövt oroa mig för familjen och framtiden. Jag hade tackat för mig och tagit hand om mig och min familj i väntan på en ny möjlighet. Nu måste jag med magsår och huvudvärk verkligen jaga därute... Och tidspressen gör att det känns närmast panikartat.
Jag är lite trasig nu, men jag har mina fina vänner, min familj och mig själv. Snart är jag tillbaka igen..
Tack för att du lyssnade och för att du finns!
Kärlek
Du kommer garanterat inte ha några problem att få ett nytt jobb men jag kan ärligt säga att jag vet hur det känns,du vet vad du har men du vet inte vad du kan få så kändes det för mig men när jag väl bestämde mig så är det det bästa jag gjort mår bättre än vad jag gjort på länge.
Missförstå mig inte jag trivdes verkligen men det var verkligen på tiden med en förändring som skulle ha skett för länge sen men det är ju lite av en skyddad verkstad det där stället och det gör att allt bara rullar på och plötsligt har det gått en väldans massa år.
Med det vill jag ha sagt att jag tror absolut inte att du har något att oroa dig för
Åh fina du, det är faktiskt få saker som är så påfrestande för både välbefinnandet och självförtroendet, som att vara otrygg/olycklig på jobbet. Ännu värre är att inte ha ett jobb. Det är 1 av människans största rädslor att inte känna sig behövd, så du är inte ensam och absolut inte fel ute trots att du har allt annat att vara lycklig över. Det vänder snart, stor kram
