Sussie Ohlssons

Jag vill också vara eftertraktad.

 

Den man ringer till när man hör att jag kommer att vara tillgänglig efter sista september. Jag vill ha mycket kontakter i olika brancher och kunna få vara i ett läge där jag kan välja och vraka lite. Den tjejjen som klär sig för ett viktigt möte och kommer dit med take away kaffet i ena handen och dataväskan i andra handen. Självklart jätteförberedd men ändå på håret i tid.

 

Jag vill vara den med lite flow i tillvaron, känna att även jag kan få åka på en räkmacka någongång. Bara lite. Jag vill bli medbjuden på AWpåbåt en fredageftermiddag eller en weekend i Sandhamn. Bara så där. Bara för att jag har en viktig funktion för många människor. Och bara för att jag befinner mig i ett läge där jag har lyxen att kunna säga att det handlar om att ge och ta.

Kunna beställa diverse renoveringar utan att behöva tänka så mycket på vad det kommer att kosta (inom rimliga gränser naturligtvis), tjitttjatta med utförare och komma överens. Kunna ligga på natten och tänka på hur det kommer att se ut när det är klart.

 

Alla viktiga mail som jag vill skicka till betydande personer i näringslivet. Alla avtal och vill skriva och tjänster jag vill kunna lova.ag vill att min kreativitet ska kunna frodas i en fin strandstuga som vetter ut mot öppet hav, bara för att sedan åka hem och kunna förvandla det till verklighet. Jag vill kunna känna att jag har rätt att ta semester. För jag har ett jobb att ta semester från.

 

Jag vill kunna vara en glad fru, stöttande mamma och en bra vän. Jag vill att man ska kunna känna att man kan vända sig till mig i olika situationer. Kanske har jag mandat att kunna hjälpa andra som inte har ett arbete eller som riskerar att bli av med sitt. Jag vill kunna inge lugn och trygghet. Stabiliteten ska finnas som ett naturligt fundament i min personlighet. Jag vill att alla ska känna och se det.

 

Jag är inte där. Jag vet inte hur man tar sig dit. Inte ens en bit på väg. Vad ska jag göra för att komma på banan? Varför har jag en känsla av att ödet vill att jag ska känna på.... något. Jag kan inte få ut vad nyttan är att gå igenom allt detta nu. Kommer jag att komma ut starkare, bättre som medarbetare, värdesätta min tillvaro på ett bättre sätt om jag går igenom ett litet helvete nu?

Betyder det isåfall att jag är svag nu, inte så bra på att jobba eller samarbeta och tar min existens för given? Jag skulle vilja säga nej på alla de punkter, med samtidigt så är man uppfödd med att "allt händer av en anledning" och att "ödet är färdigskrivet redan".

 

Kanske är jag naiv när jag vill lägga ansvaret i ödets händer, samtidigt vet jag inte om det skulle förändra något om jag tog på mig ansvaret själv.

 

Snart börjar jag jobba igen. Det kommer att vara en tuff höst. Men det gör ingen skillnad mot våren och sommaren. Jag vet att jag kommer att minnas 2012 som ett år som jag inte vill uppleva igen. Kanske om jag letar lite så kommer jag komma ur allt med lite andra perspektiv på hur skört allt är. Vill bara avsluta med att jag egentligen inte är en ytlig person, men det skulle vara så skönt att få lyxen att få se på tillvaron på ett ytligt sätt. Så ibland låtsas jag...