Tiden
Jag sitter och läser. Jag läser om cancerpatienter och personer som har blivit friska från sin cancer. Jag reflekterar och får perspektiv. Jag är själv en av dom anhöriga som fått uppleva denna hemska förintelse sjukdom.
För dom som är drabbade av sjukdomen och för de anhöriga ser det här med tiden ut lite olika. När min pappa blev sjuk så blundande jag för att han skulle dö. Jag gick med inställningen att han skulle bli frisk och därför sa jag inte det jag ville säga, jag gav honom inte det jag vet att han ville ha och jag tog aldrig med honom till platser som jag vet att han skulle uppskattat. Därför att om jag gjorde det så skulle jag automatiskt säga adjö och det ville jag inte. Min vardag tuffade på och även fast jag såg att pappa blev sämre och sämre så ville jag inte ta farväl. Tills det var försent.
Hur pappa upplevde Tiden kan jag bara spekulera i. Jag har egentligen ingen aning om vad som försegick i hans mentala värld. Men jag upplevde att han liksom jag trodde att han skulle bli frisk och inte ville vika sig för det faktum att han egentligen borde börja be folk om ursäkt för allt hemskt han gjort, att han borde börja ta hand om sin sista tid på jorden, för han såg inte att det var just hans sista tid. Precis som jag inte såg det så.
Jag vet inte heller om pappa fick någon "dödsdom" från läkarna förrän ganska sent. Kanske ungefär när han med morfinsluddrig stämma, från sin rullstol utanför entrén på Södertälje sjukhus en dag bad mig att ta dit en präst. Ridå.
Det var i samma sekund som jag förstod att pappa kommer inte att överleva. Bara ett par dagar senare var han borta. Jag hann aldrig det jag idag ville hinna. Han var inte kontaktbar de sista dagarna. Han fick dit sin präst och han gjorde nog upp inför gud och bad om en allsmäktig, allmän och övergripande ursäkt till alla han sårat och gjort illa.
Det känns skönt att han åtminstonde hann med det.
Jag kan bara försöka inbilla mig hur jag skulle reagera om jag fick ett eget dödsbesked. Antagligen skulle jag vilja att allt skulle flyta på som vanligt. Jag skulle inte vilja lasta mina nära och kära med såna tankar och slitande samveten. Jag skulle kanske vara lite extra kärleksfull och försöka få in dom där orden på ett vardagligt sätt, kanske skulle jag åka iväg med alla till någon fin plats någonstans i världen och bara skylla på att jag vill vara nära alla. Inget konstigt med det. Jag skulle inte vilja bli omringad av en massa sympatier eller ledsamma blickar. Jag skulle bara vilja att alla var glada och mådde bra.
Kanske är denna önskan egoistisk. För det kanske var så pappa tänkte och delade således aldrig med sig av verkligheten. Det är ju därför jag än i dag går och undrar hur jag kunde vara så korkad att jag inte insåg hur lite tid vi hade kvar.
Jag vet inte vad som är bäst. Kanske är det så att det är snällast att ge sina nära och kära ens sista tid på deras sätt. Det är ju ändå dom som ska leva kvar sen. Med alla tankar och med samvetet.
Stora frågor som alltid är aktuella för mig. Jag har massor med fína släktingar som gått samma väg. Och än är det inte slut tyvärr. Men det är viktigt att reflektera. Även på en måndag. Livet är inte att ta för givet.
Tack för mig, hej!
För dom som är drabbade av sjukdomen och för de anhöriga ser det här med tiden ut lite olika. När min pappa blev sjuk så blundande jag för att han skulle dö. Jag gick med inställningen att han skulle bli frisk och därför sa jag inte det jag ville säga, jag gav honom inte det jag vet att han ville ha och jag tog aldrig med honom till platser som jag vet att han skulle uppskattat. Därför att om jag gjorde det så skulle jag automatiskt säga adjö och det ville jag inte. Min vardag tuffade på och även fast jag såg att pappa blev sämre och sämre så ville jag inte ta farväl. Tills det var försent.
Hur pappa upplevde Tiden kan jag bara spekulera i. Jag har egentligen ingen aning om vad som försegick i hans mentala värld. Men jag upplevde att han liksom jag trodde att han skulle bli frisk och inte ville vika sig för det faktum att han egentligen borde börja be folk om ursäkt för allt hemskt han gjort, att han borde börja ta hand om sin sista tid på jorden, för han såg inte att det var just hans sista tid. Precis som jag inte såg det så.
Jag vet inte heller om pappa fick någon "dödsdom" från läkarna förrän ganska sent. Kanske ungefär när han med morfinsluddrig stämma, från sin rullstol utanför entrén på Södertälje sjukhus en dag bad mig att ta dit en präst. Ridå.
Det var i samma sekund som jag förstod att pappa kommer inte att överleva. Bara ett par dagar senare var han borta. Jag hann aldrig det jag idag ville hinna. Han var inte kontaktbar de sista dagarna. Han fick dit sin präst och han gjorde nog upp inför gud och bad om en allsmäktig, allmän och övergripande ursäkt till alla han sårat och gjort illa.
Det känns skönt att han åtminstonde hann med det.
Jag kan bara försöka inbilla mig hur jag skulle reagera om jag fick ett eget dödsbesked. Antagligen skulle jag vilja att allt skulle flyta på som vanligt. Jag skulle inte vilja lasta mina nära och kära med såna tankar och slitande samveten. Jag skulle kanske vara lite extra kärleksfull och försöka få in dom där orden på ett vardagligt sätt, kanske skulle jag åka iväg med alla till någon fin plats någonstans i världen och bara skylla på att jag vill vara nära alla. Inget konstigt med det. Jag skulle inte vilja bli omringad av en massa sympatier eller ledsamma blickar. Jag skulle bara vilja att alla var glada och mådde bra.
Kanske är denna önskan egoistisk. För det kanske var så pappa tänkte och delade således aldrig med sig av verkligheten. Det är ju därför jag än i dag går och undrar hur jag kunde vara så korkad att jag inte insåg hur lite tid vi hade kvar.
Jag vet inte vad som är bäst. Kanske är det så att det är snällast att ge sina nära och kära ens sista tid på deras sätt. Det är ju ändå dom som ska leva kvar sen. Med alla tankar och med samvetet.
Stora frågor som alltid är aktuella för mig. Jag har massor med fína släktingar som gått samma väg. Och än är det inte slut tyvärr. Men det är viktigt att reflektera. Även på en måndag. Livet är inte att ta för givet.
Tack för mig, hej!
Kommentarer
Trackback
