Drömmar och djupa tankar
God Lördag fina du! Hur mås det?
Här är det sjukstuga. Usch vad dålig jag är. I går morse när jag vaknade så hade jag ont överallt. Till och med i håret. Men jag hade två möten igår som det kändes som att jag behövde ta. Ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen. En perfekt spridning på dagen så det inte lämnade något utymme för att komma in senare eller få smita en timme tidigare. Bra jobbat Sussie! Jag fick ju som tur var några lite starkare Alvedontyp tabletter, så en näve såna och sju flaskor nässpray så var jag fit for fight. Människor som jag mötte tog automatiskt två steg bakåt när vi började prata, så rösten och kvaliten på mitt mående kunde inte döljas. Jag har också ett öra som jag typ inte hör något på alls. Efter landningen i onsdags när jag kom från Landvetter så är det stopp. Allt låter långt bort och jag måste säga VA hela tiden. Jag hör också ett mummel under en längre tid, bara för att få reda på att Emma har suttit och verkligen förklarat något för mig. Det förstår jag inte förrän efteråt när hon irriterat tittar på mig och undrar varför jag inte svarar. Ja, det är för att jag överhuvudtaget inte uppfattade att det var någon som pratade. Alls faktiskt.
Igår eftermiddag när jag satt och administrerade så kom en kollega in till mig och berättade att en person på AZ hade ramlat ihop på parkeringen och dött på morgonen.
För mig skapar såna händelser massor med tankar. Jag tycker att det är så sorgligt. Och extra tydligt blir det när någon går bort mitt i livet. Alltså bara så pang på. Tänk dig, frun ska köra hem bilen som hennes man kört dit samma morgon. Men hans inställning på stolen. Hans parkering. Kanske ligger ett par handskar kastade i baksätet. Hon kommer hem. Hans frukostskål står lite slarvigt på bänken. Hon kanske hade blivit irriterad på honom för just det samma morgon. Hans kläder i smutskorgen. Dom kanske höll på med något i hemmet som står oklart. Kanske kommer ett hemligt liv fram nu också. Ett dubbelliv som han levt som inte hon visste något om.. Nu menar jag inte att något av detta jag skrev gäller just denna person. Utan mer generellt när någon går bort en helt vanlig morgon, när man som vanligt bara åker till jobbet. Fullt övertygad att man ska göra vissa saker senare. Men det blir inget senare. För man kommer aldrig mer tillbaka.
Vet du, för mig är dessa tankar så djupa att jag har svårt att sätta ord på dom, så jag ska egentligen inte ens försöka. Det blir bara rörigt för dig att läsa.
Annars var kvällen lugn igår. Jag orkade inte mycket mer. Tittade som vanligt på "På spåret" och "Skavlan". Jag ska inte ens ta upp den lilla jä****a mansgrisen till gäst som var med igår. Så, jag känner att jag går igång direkt vid en tanke bara. Släpper det här och nu. Så.
Natten var så där. Du vet, när man mår så pass pissigt att det är jobbigt att sova. Så det var så där.
Johan drog iväg i morse på någon HiFimässa i sthlm. Jag och Emma ska göra varm choklad och mackor och gå ner till centrum och åka skridskor. Efter att jag tagit en näve tabletter och köpt ny nässpray. Emma åker, jag sitter och tittar på. Jag får inte på mig grillsen. Annars gillar jag att åka jag med.
Sen ska vi köpa godis och lite ost och invänta mello.
Jag gillar vintern och jag tror att kylan är bra för elimineringen av alla äckelspindlar och färstingar. Men nu börjar jag längta efter solens första värmande strålar, porlande smältvatten, knastrande grus och de första tussilagorna. Lite tunnare kläder, lite ljusare färger, lite fräknar, vita tandrader, hopp om framtiden och glada väluppfostrade barn.
Jag vill också bara nämna att min stora fina förstfödda flicka har i veckan fått sitt körkort. En stor börda som släppte från hennes axlar. Nu är det bara slutspurten på skolan som pressar henne mycket. Men det är också snart slut. Sen börjar en ny era i hennes och vårat liv. Hoppas att hon kan följa sina drömmar. Det är en pengafråga i hennes fall och jag hoppas verkligen att hon löser det.
Nu blir det att pillertrilla lite, ställa sig i duschen en stund. Smörja in mina ben som slutat att klia, men som fortfarande har en massa sårskorpor på sig.
Sen ska jag vara en bra mamma.
Kram på dig så länge.
Här är det sjukstuga. Usch vad dålig jag är. I går morse när jag vaknade så hade jag ont överallt. Till och med i håret. Men jag hade två möten igår som det kändes som att jag behövde ta. Ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen. En perfekt spridning på dagen så det inte lämnade något utymme för att komma in senare eller få smita en timme tidigare. Bra jobbat Sussie! Jag fick ju som tur var några lite starkare Alvedontyp tabletter, så en näve såna och sju flaskor nässpray så var jag fit for fight. Människor som jag mötte tog automatiskt två steg bakåt när vi började prata, så rösten och kvaliten på mitt mående kunde inte döljas. Jag har också ett öra som jag typ inte hör något på alls. Efter landningen i onsdags när jag kom från Landvetter så är det stopp. Allt låter långt bort och jag måste säga VA hela tiden. Jag hör också ett mummel under en längre tid, bara för att få reda på att Emma har suttit och verkligen förklarat något för mig. Det förstår jag inte förrän efteråt när hon irriterat tittar på mig och undrar varför jag inte svarar. Ja, det är för att jag överhuvudtaget inte uppfattade att det var någon som pratade. Alls faktiskt.
Igår eftermiddag när jag satt och administrerade så kom en kollega in till mig och berättade att en person på AZ hade ramlat ihop på parkeringen och dött på morgonen.
För mig skapar såna händelser massor med tankar. Jag tycker att det är så sorgligt. Och extra tydligt blir det när någon går bort mitt i livet. Alltså bara så pang på. Tänk dig, frun ska köra hem bilen som hennes man kört dit samma morgon. Men hans inställning på stolen. Hans parkering. Kanske ligger ett par handskar kastade i baksätet. Hon kommer hem. Hans frukostskål står lite slarvigt på bänken. Hon kanske hade blivit irriterad på honom för just det samma morgon. Hans kläder i smutskorgen. Dom kanske höll på med något i hemmet som står oklart. Kanske kommer ett hemligt liv fram nu också. Ett dubbelliv som han levt som inte hon visste något om.. Nu menar jag inte att något av detta jag skrev gäller just denna person. Utan mer generellt när någon går bort en helt vanlig morgon, när man som vanligt bara åker till jobbet. Fullt övertygad att man ska göra vissa saker senare. Men det blir inget senare. För man kommer aldrig mer tillbaka.
Vet du, för mig är dessa tankar så djupa att jag har svårt att sätta ord på dom, så jag ska egentligen inte ens försöka. Det blir bara rörigt för dig att läsa.
Annars var kvällen lugn igår. Jag orkade inte mycket mer. Tittade som vanligt på "På spåret" och "Skavlan". Jag ska inte ens ta upp den lilla jä****a mansgrisen till gäst som var med igår. Så, jag känner att jag går igång direkt vid en tanke bara. Släpper det här och nu. Så.
Natten var så där. Du vet, när man mår så pass pissigt att det är jobbigt att sova. Så det var så där.
Johan drog iväg i morse på någon HiFimässa i sthlm. Jag och Emma ska göra varm choklad och mackor och gå ner till centrum och åka skridskor. Efter att jag tagit en näve tabletter och köpt ny nässpray. Emma åker, jag sitter och tittar på. Jag får inte på mig grillsen. Annars gillar jag att åka jag med.
Sen ska vi köpa godis och lite ost och invänta mello.
Jag gillar vintern och jag tror att kylan är bra för elimineringen av alla äckelspindlar och färstingar. Men nu börjar jag längta efter solens första värmande strålar, porlande smältvatten, knastrande grus och de första tussilagorna. Lite tunnare kläder, lite ljusare färger, lite fräknar, vita tandrader, hopp om framtiden och glada väluppfostrade barn.
Jag vill också bara nämna att min stora fina förstfödda flicka har i veckan fått sitt körkort. En stor börda som släppte från hennes axlar. Nu är det bara slutspurten på skolan som pressar henne mycket. Men det är också snart slut. Sen börjar en ny era i hennes och vårat liv. Hoppas att hon kan följa sina drömmar. Det är en pengafråga i hennes fall och jag hoppas verkligen att hon löser det.
Nu blir det att pillertrilla lite, ställa sig i duschen en stund. Smörja in mina ben som slutat att klia, men som fortfarande har en massa sårskorpor på sig.
Sen ska jag vara en bra mamma.
Kram på dig så länge.
Kommentarer
Trackback
