Int vet ja int..
Jag var ju på intervju igår. Visst kändes det bra och så och visst hoppas jag. Men jag vet inte om det gått så lång så jag blivit apatisk när det gäller allt det här.
För jag vet inte. Jag vet inte vad jag inte vet och jag vet inte vad jag inte ska förvänta mig eller vad jag ska förvänta mig. Jag vet inte vad och om jag kan hoppas på något.
Jag vet inte om jag vill ha jobb där. Eller någonstans för den delen.
Ja du hör ju..
I somras på min semester så fick jag magsår. Deckad i ett par dagar. Oförmögen att gå, sitta eller ligga. Det gick över men jag har kännt av det hela tiden sen dess.
I förrgår fick jag ont igen. Sprang (eller det är mer ett hasande eftersom jag inte kan sätta ner foten i golvet med ett vanligt steg) ut i köket och hittade omeprazol 20 mg. Sköljde ner två samma sekund. Samma dos igår och samma blir det idag. Jag känner av det och har ont i magen, men något anfall lyckades jag stoppa på tröskeln. Jag blir så himla trött av den magsmärtan. Får liksom mjölksyra i armarna, axlarna och bröstmuskeln. Tror man spänner sig så in i helvete.
Åter till interjun. Hon är iaf säker på att hon vill ha dit mig. Jag vet inte eftersom jag inte vet alla förutsättningar ännu. Dessutom var vi tre mil i från varandra när det gällde lön. Men hon skulle ringa de som dom skulle skriva avtal med och ta reda på lite av det som jag ville ha svar på. Jag fick lova att inte försvinna under tiden hehehe, förhandlingsläge. Ja. Men som sagt. Jag vet inte. Jag vet inte mycket alls faktiskt.
Nu ska jag åka hem. Så mycket vet jag. Jag ska till Enköping i morgon och ha en av tre dagars kompetensinventering via TRR. Så där sugen. Men det är det jag vet och det är ju alltid något.
Puss och kram så länge!
För jag vet inte. Jag vet inte vad jag inte vet och jag vet inte vad jag inte ska förvänta mig eller vad jag ska förvänta mig. Jag vet inte vad och om jag kan hoppas på något.
Jag vet inte om jag vill ha jobb där. Eller någonstans för den delen.
Ja du hör ju..
I somras på min semester så fick jag magsår. Deckad i ett par dagar. Oförmögen att gå, sitta eller ligga. Det gick över men jag har kännt av det hela tiden sen dess.
I förrgår fick jag ont igen. Sprang (eller det är mer ett hasande eftersom jag inte kan sätta ner foten i golvet med ett vanligt steg) ut i köket och hittade omeprazol 20 mg. Sköljde ner två samma sekund. Samma dos igår och samma blir det idag. Jag känner av det och har ont i magen, men något anfall lyckades jag stoppa på tröskeln. Jag blir så himla trött av den magsmärtan. Får liksom mjölksyra i armarna, axlarna och bröstmuskeln. Tror man spänner sig så in i helvete.
Åter till interjun. Hon är iaf säker på att hon vill ha dit mig. Jag vet inte eftersom jag inte vet alla förutsättningar ännu. Dessutom var vi tre mil i från varandra när det gällde lön. Men hon skulle ringa de som dom skulle skriva avtal med och ta reda på lite av det som jag ville ha svar på. Jag fick lova att inte försvinna under tiden hehehe, förhandlingsläge. Ja. Men som sagt. Jag vet inte. Jag vet inte mycket alls faktiskt.
Nu ska jag åka hem. Så mycket vet jag. Jag ska till Enköping i morgon och ha en av tre dagars kompetensinventering via TRR. Så där sugen. Men det är det jag vet och det är ju alltid något.
Puss och kram så länge!
Touretts och Karma går inte hand i hand..
Heeeeeeeeej (i sann nedstämd Ross från vänner anda)
Jag har verkligen inte mycket att säga eller så. Mer än att jag ska på intervju på måndag. Jippiiii! Lite intresse någonstans ifrån. Fyfan vad fattig man är på uppmärksamhet. Från arbetsmarknaden alltså. Det är mycket tankar och förhoppningar som kretsar just nu. Jag försöker att inte tänka så mycket innan jag vet förutsättningarna från Lernia, men jag kan inte riktigt låta bli att drömma lite...
So i keep on dreaming och försöker fungera. Helar mitt magsår (med tankekraft) (för jag vill inte gå till doktorn) som gör sig påmint hela tiden. Sömnproblemen försöker jag förneka så gott det går och sockerberoendet likaså.
Shit va tragiskt.
Men nu är det snart måndag och kanske får jag svar på en del av mina frågor, eller så vet jag efter det mötet vilken väg jag ska ta. Lite spännande är det allt och jag är helt tillfreds med att jag inte ska vara kvar här efter den sista september. Det känns skönt och det ska bli spännande att följa utvecklingen på avstånd. För det är inte så att jag går och flinar för mig själv och känner lite skadeglädje för de som kommer att vara kvar. Nej nej nej, för fan. För om det är som en del säger att "det är karma Sussie", shit, då måste det betyda att jag varit dum och betett mig jävligt illa tidigare. Så nu kommer jag på mig själv att avbryta mitt i en mening när jag sitter i bilen och skriker något illa om någon som kör illa, går fult, är jätte tjock och äter en bulle samtidigt som de power walkar osv. Det lät så här i går: "Oj då, hon behöver inte äta så mycket mat mer i sitt liv. Ever. SLÄNG BULLJÄVELN OCH BÖRJA RÖR PÅ DIG FÖR FAN"
-
-
-
-
-
"Förlåt, det var elakt av mig och hon förtjänade inte det. Förlåt!!!"
I morse lät det så här: "Men hur fan kör du egentligen ditt eländiga hel......... Förlåt!!"
Se, så jag bättrar mig och jag tänker mig för. Men faktum är ju att jag sitter själv eller med Stephanie eller William i bilen och de jag förolämpar hör inte mig. Men jag är så sjukt rädd för den här karmagrejjen nu att jag inte vågar ens tänka nedlåtande tankar om människor längre.
Men ska sanningen fram så har jag lite touretts när det gäller just det här. Men nu måste jag försöka tänka om lite. Inte säga allt jag vill om andra och som steg två sluta tänka också.
Gud vad tråkig jag kommer att bli. Vad ska jag och Maria prata om när vi ses?
Men om det är karma så kanske jag kommer att få välgång. Det kanske det är värt. Eller ska man fortsätta vara sig själv och skapa sin egen välgång..... Tåls att tänka på lite....
Jag har verkligen inte mycket att säga eller så. Mer än att jag ska på intervju på måndag. Jippiiii! Lite intresse någonstans ifrån. Fyfan vad fattig man är på uppmärksamhet. Från arbetsmarknaden alltså. Det är mycket tankar och förhoppningar som kretsar just nu. Jag försöker att inte tänka så mycket innan jag vet förutsättningarna från Lernia, men jag kan inte riktigt låta bli att drömma lite...
So i keep on dreaming och försöker fungera. Helar mitt magsår (med tankekraft) (för jag vill inte gå till doktorn) som gör sig påmint hela tiden. Sömnproblemen försöker jag förneka så gott det går och sockerberoendet likaså.
Shit va tragiskt.
Men nu är det snart måndag och kanske får jag svar på en del av mina frågor, eller så vet jag efter det mötet vilken väg jag ska ta. Lite spännande är det allt och jag är helt tillfreds med att jag inte ska vara kvar här efter den sista september. Det känns skönt och det ska bli spännande att följa utvecklingen på avstånd. För det är inte så att jag går och flinar för mig själv och känner lite skadeglädje för de som kommer att vara kvar. Nej nej nej, för fan. För om det är som en del säger att "det är karma Sussie", shit, då måste det betyda att jag varit dum och betett mig jävligt illa tidigare. Så nu kommer jag på mig själv att avbryta mitt i en mening när jag sitter i bilen och skriker något illa om någon som kör illa, går fult, är jätte tjock och äter en bulle samtidigt som de power walkar osv. Det lät så här i går: "Oj då, hon behöver inte äta så mycket mat mer i sitt liv. Ever. SLÄNG BULLJÄVELN OCH BÖRJA RÖR PÅ DIG FÖR FAN"
-
-
-
-
-
"Förlåt, det var elakt av mig och hon förtjänade inte det. Förlåt!!!"
I morse lät det så här: "Men hur fan kör du egentligen ditt eländiga hel......... Förlåt!!"
Se, så jag bättrar mig och jag tänker mig för. Men faktum är ju att jag sitter själv eller med Stephanie eller William i bilen och de jag förolämpar hör inte mig. Men jag är så sjukt rädd för den här karmagrejjen nu att jag inte vågar ens tänka nedlåtande tankar om människor längre.
Men ska sanningen fram så har jag lite touretts när det gäller just det här. Men nu måste jag försöka tänka om lite. Inte säga allt jag vill om andra och som steg två sluta tänka också.
Gud vad tråkig jag kommer att bli. Vad ska jag och Maria prata om när vi ses?
Men om det är karma så kanske jag kommer att få välgång. Det kanske det är värt. Eller ska man fortsätta vara sig själv och skapa sin egen välgång..... Tåls att tänka på lite....
Jag vill också..
Jag vill också vara eftertraktad.
Den man ringer till när man hör att jag kommer att vara tillgänglig efter sista september. Jag vill ha mycket kontakter i olika brancher och kunna få vara i ett läge där jag kan välja och vraka lite. Den tjejjen som klär sig för ett viktigt möte och kommer dit med take away kaffet i ena handen och dataväskan i andra handen. Självklart jätteförberedd men ändå på håret i tid.
Jag vill vara den med lite flow i tillvaron, känna att även jag kan få åka på en räkmacka någongång. Bara lite. Jag vill bli medbjuden på AWpåbåt en fredageftermiddag eller en weekend i Sandhamn. Bara så där. Bara för att jag har en viktig funktion för många människor. Och bara för att jag befinner mig i ett läge där jag har lyxen att kunna säga att det handlar om att ge och ta.
Kunna beställa diverse renoveringar utan att behöva tänka så mycket på vad det kommer att kosta (inom rimliga gränser naturligtvis), tjitttjatta med utförare och komma överens. Kunna ligga på natten och tänka på hur det kommer att se ut när det är klart.
Alla viktiga mail som jag vill skicka till betydande personer i näringslivet. Alla avtal och vill skriva och tjänster jag vill kunna lova.ag vill att min kreativitet ska kunna frodas i en fin strandstuga som vetter ut mot öppet hav, bara för att sedan åka hem och kunna förvandla det till verklighet. Jag vill kunna känna att jag har rätt att ta semester. För jag har ett jobb att ta semester från.
Jag vill kunna vara en glad fru, stöttande mamma och en bra vän. Jag vill att man ska kunna känna att man kan vända sig till mig i olika situationer. Kanske har jag mandat att kunna hjälpa andra som inte har ett arbete eller som riskerar att bli av med sitt. Jag vill kunna inge lugn och trygghet. Stabiliteten ska finnas som ett naturligt fundament i min personlighet. Jag vill att alla ska känna och se det.
Jag är inte där. Jag vet inte hur man tar sig dit. Inte ens en bit på väg. Vad ska jag göra för att komma på banan? Varför har jag en känsla av att ödet vill att jag ska känna på.... något. Jag kan inte få ut vad nyttan är att gå igenom allt detta nu. Kommer jag att komma ut starkare, bättre som medarbetare, värdesätta min tillvaro på ett bättre sätt om jag går igenom ett litet helvete nu?
Betyder det isåfall att jag är svag nu, inte så bra på att jobba eller samarbeta och tar min existens för given? Jag skulle vilja säga nej på alla de punkter, med samtidigt så är man uppfödd med att "allt händer av en anledning" och att "ödet är färdigskrivet redan".
Kanske är jag naiv när jag vill lägga ansvaret i ödets händer, samtidigt vet jag inte om det skulle förändra något om jag tog på mig ansvaret själv.
Snart börjar jag jobba igen. Det kommer att vara en tuff höst. Men det gör ingen skillnad mot våren och sommaren. Jag vet att jag kommer att minnas 2012 som ett år som jag inte vill uppleva igen. Kanske om jag letar lite så kommer jag komma ur allt med lite andra perspektiv på hur skört allt är. Vill bara avsluta med att jag egentligen inte är en ytlig person, men det skulle vara så skönt att få lyxen att få se på tillvaron på ett ytligt sätt. Så ibland låtsas jag...
