Himlen står i lågor!
Våren är på väg. Inget snack om saken. Det har med ljuset att göra.
Jag får genast pirr i magen och ett träningssug i kroppen. 
Appropå det så var jag i gymet igår. Tänkte köra en kortis men blev kvar längre än väntat. Körde triceps, axlar och lite mage. Sköööönt!
Nu står handlingsplaner, planering och mötesförberedelser på agendan. Ha en skön dag fina du!
Personlig utveckling och själavård..
Jag brukar bli sugen när det är semeltider, jag brukar nöja mig med en. Detta år har det blivit tre. Eller två sammanlagt (som om det skulle få mig att få bättre samvete, vem lurar jag liksom, inte dig iaf).
Jag har tänkt om lite i min personliga utveckling och bestämt mig för att lägga mina planer på is ett tag. Jo, jag tänker göra det. Jag vet inte riktigt var jag står med mig själv och det känns som att det är det enda jag kan och orkar göra nu. Så får det bli. Jag måste ju trots allt tänka på mig själv i första hand, och min familj sen. Så då finns inga andra alternativ för mig nu. Om jag inte kommer på ett annat alternativ att genomföra det på. Jag får fnula på den! Hmmm...
En annan sak jag måste börja fundera på är att jag ska börja må lite bättre. Jag menar att jag är vintertrött och känner mig slapp och glåmig.
Jag ska köpa en detox och under de dagar jag kör den så ska jag äta "rent". Jag ska unna mig bad, och små lyxkurer för mig själv. Jag ska unna mig att dricka mycket vatten och gå och springa ofta. Jag ska ladda ner lite ny musik i telefonen som kan peppa mig. Jag ska köpa mig lite nya kläder... (ok, den stryker jag. För dessa dagar iaf) Men du fattar konceptet. Jag ska unna mig lite själalyx. För att jag är värd det. Jag tror till och med att jag ska lägga mig i ett solarium. Bara för en stund, bara så eksem försvinner och jag får lite ljusterapi, tio minuter, kanske en kvart. Det räcker. Jag ska klippa mig och tona håret också. Det ska jag göra.
Igår fick jag hem min Moroccan oil. Doftar hur gott som helst och håret (även fast det är slitet satan) blev bebismjukt och fick ny glans. Perfekt i vår!
Nu ska jag planera lite jobbgrejjer. Jag vill ha en semesterdag på fredag också, så det måste jag lägga in. Vi ska antagligen åka upp till naturhistoriska museet då, eftersom barnen har sportlov. Känns som ett ok avslut på veckan.
Ha det gott fina du, stor kram!
Tiden
För dom som är drabbade av sjukdomen och för de anhöriga ser det här med tiden ut lite olika. När min pappa blev sjuk så blundande jag för att han skulle dö. Jag gick med inställningen att han skulle bli frisk och därför sa jag inte det jag ville säga, jag gav honom inte det jag vet att han ville ha och jag tog aldrig med honom till platser som jag vet att han skulle uppskattat. Därför att om jag gjorde det så skulle jag automatiskt säga adjö och det ville jag inte. Min vardag tuffade på och även fast jag såg att pappa blev sämre och sämre så ville jag inte ta farväl. Tills det var försent.
Hur pappa upplevde Tiden kan jag bara spekulera i. Jag har egentligen ingen aning om vad som försegick i hans mentala värld. Men jag upplevde att han liksom jag trodde att han skulle bli frisk och inte ville vika sig för det faktum att han egentligen borde börja be folk om ursäkt för allt hemskt han gjort, att han borde börja ta hand om sin sista tid på jorden, för han såg inte att det var just hans sista tid. Precis som jag inte såg det så.
Jag vet inte heller om pappa fick någon "dödsdom" från läkarna förrän ganska sent. Kanske ungefär när han med morfinsluddrig stämma, från sin rullstol utanför entrén på Södertälje sjukhus en dag bad mig att ta dit en präst. Ridå.
Det var i samma sekund som jag förstod att pappa kommer inte att överleva. Bara ett par dagar senare var han borta. Jag hann aldrig det jag idag ville hinna. Han var inte kontaktbar de sista dagarna. Han fick dit sin präst och han gjorde nog upp inför gud och bad om en allsmäktig, allmän och övergripande ursäkt till alla han sårat och gjort illa.
Det känns skönt att han åtminstonde hann med det.
Jag kan bara försöka inbilla mig hur jag skulle reagera om jag fick ett eget dödsbesked. Antagligen skulle jag vilja att allt skulle flyta på som vanligt. Jag skulle inte vilja lasta mina nära och kära med såna tankar och slitande samveten. Jag skulle kanske vara lite extra kärleksfull och försöka få in dom där orden på ett vardagligt sätt, kanske skulle jag åka iväg med alla till någon fin plats någonstans i världen och bara skylla på att jag vill vara nära alla. Inget konstigt med det. Jag skulle inte vilja bli omringad av en massa sympatier eller ledsamma blickar. Jag skulle bara vilja att alla var glada och mådde bra.
Kanske är denna önskan egoistisk. För det kanske var så pappa tänkte och delade således aldrig med sig av verkligheten. Det är ju därför jag än i dag går och undrar hur jag kunde vara så korkad att jag inte insåg hur lite tid vi hade kvar.
Jag vet inte vad som är bäst. Kanske är det så att det är snällast att ge sina nära och kära ens sista tid på deras sätt. Det är ju ändå dom som ska leva kvar sen. Med alla tankar och med samvetet.
Stora frågor som alltid är aktuella för mig. Jag har massor med fína släktingar som gått samma väg. Och än är det inte slut tyvärr. Men det är viktigt att reflektera. Även på en måndag. Livet är inte att ta för givet.
Tack för mig, hej!
Rehabpromenaden
Det var fint väder och jag var taggad som attan. Jag skulle verkligen ut, till vilket pris som helst. Jag hade verkligen inte brytt mig om det regnade eller snöade på tvären idag. Det är till och med så att jag kan tycka att det ska vara lite småjävligt när jag är ute och går. Likadant är det när jag är uppe och åker skidor. Det får gärna vara lite småkallt och snöa. Det känns lite mer "äventyr" då.
Men nu är jag igång och det känns så himla bra. Om en månad eller så, så kommer jag att vara ute i spåret för första löparturen hoppas jag.
Förutsättningarna idag var så där. Isigt som attan bitvis, bajsskor som resulterade i en fet blåsa på hälen (jag får liksom inte på mig några andra att gå i ännu), förkylning som fortfarande sitter i och känns i bihålorna, och allmänt svag eftersom jag inte har kunna gå på över två månader.
Men i det stora hela så är jag nöjd!
Igår var jag inne i Södertälje och fikade med Emmi. Jag åt en wienersemla och drack te på Kringlans fik. Det var ett mysigt avbrott på en städardag. Och om jag ska få in en röd tråd i det hela så är det nog därför jag tränar faktiskt. För att kunna äta vad jag vill och samtidigt förbli smal (nu är det lite löst som ska bort som tillkommit, men den diskussionen hör inte hit nu). Det var en himelskt god semla och jag njöt av varje tugga. Sen på kvällen fick jag lite godis av Johan, som jag inte åt upp, men det var gott. För att inte tala om det goda glaset Shiraz..
Det är värt allt slit i löparspåret, alla svettiga PW´s och ett och annat gymbesök. Absolut!
Nu ska jag häva i mig mitt kaffe, sen ska jag upp i duschen, för i eftermiddag så är det Mästerkatten 3D som gäller. Emma ska ta med sig en kompis dit och vi ska mysa.. Jag ska inte äta något eller dricka annat än vatten där, det får flickorna stå för.
Ha en skön Söndag fina fina du. Tänk på att du är unik!
Int vet ja int..
Känner mig fortfarande riktigt risig. Huvudet bultar hela tiden och jag är sjukt trött. Vill gå och lägga mig samtidigt som Emma varje kväll (det gjorde jag härom kvällen och sov som en liten prinsessa hela natten, vaknade upp lika outvilad). Snyter sönder blodkärlen i näsan flera gånger om dagen och är allmänt uschlig. Tror mina bihålor sett bättre dagar och man kanske skulle ta och gå iväg till Apoteket och prova Sinova. Dom ska vara bra har jag hört. Värt ett försök innan farbror doktorn kommer in i bilden. Jag har aldrig haft problem med bihålorna tidigare, men jag tror det är där problemet sitter.
Sitter på jobbet och funderar på min framtid och hur jag ska orka med dagen. Högt och lågt. Spretiga tankar som gör mig förvirrad. Jag tror jag vill ha vår nu, det skulle hjälpa mig. Det skulle hjälpa många till och med.
Jag vill göra saker, jag vill ha mycket pengar (jo, jag tror jag skulle bli lyckligare av pengar, och om inte så är jag hellre ledsen i en fin vräkig Mercedes än en gammal rostig Ford, så är det), jag vill ha ett nytt jobb, jag vill ha lagom tuffa utmaningar. Ge mig!
Nu ska jag gå och snyta mig, ta en tablett och fortsätta jobba.
Ha en fin dag!
Hej från fejset!
Phu, vilken jobbig helg. Jag har varit sjuk men jag har inte tillåtit mig vara sjuk. Men det spelar ingen roll. Jag är på bättringsvägen och det är det viktigaste.
Igår var det värsta vårdagen. Vårkänslorna kom på en gång i samma sekund som jag såg att det droppade in vatten från taket in i vårt sovrum. Samma visa förra året. Vi måste fixa taket, inget snack. Men, tillbaka till vårkänslorna. Som jag har längtat. Och även fast det är kallt fortfarande så är ljuset annorlunda och fåglarna låter gladare. Det är inte långt kvar tills vi kan njuta av våren på riktigt. Vi har en underbar tid framför oss!
I morse när jag vaknade så kände jag att jag kommer inte komma iväg till jobbet. Huvudet bultade, det fanns ett obehagligt tryck i mitt dövöra, det susar i huvudet och hjärtslagen jag hör i mitt dövöra gör att jag hör ännu sämre om möjligt. Så jag låg kvar en stund. Låg och funderade på mitt veka tillstånd. Sen gick jag upp och ställde mig i duschen. En stor Alvedon och lite snyt och kallt vatten i ansiktet senare så sa jag Hejdå till familjen och satte mig i bilen och åkte till jobbet.
Det är inte riktigt min grej att känna efter och stanna hemma för att man känner efter för effektivt. Antingen är man sjuk och i mitt fall är jag då sängliggande om jag är hemma för att jag är sjuk, eller också är man inte sjuk, och är man inte sjuk så är man inte hemma för att man är sjuk. Enkelt. Så här sitter jag med värkande fejs och gör en jäkla massa nytta. Relativt lugn dag, och det är skönt.
Igår när jag var med Emma på stallet så gick jag ut bland hagarna och tittade på de andra hästarna. Jag träffade på denna krabat som fångade min uppmärksamhet.
Han var så cool och han tittade på mig och jag på honom under flera minuter. Det tog ett tag för mig att inse vad jag blev så fascinerad av. Hästen hade ett brunt och ett blått öga. Det har jag aldrig sett hos en häst förr. Jag försökte fånga det på bild, men han blev nervös när jag försökte fota så det syns inte så bra. Men det var coolt och snyggt, och vi connectade han och jag ;)
Nä, nu ska jag fixa lite och snart är det lunch. Jag kokade en fantastisk broccolisoppa igår med en massa sambal i, så det är sting i och det är gott. Jag gjorde också lite fruktsallad som jag tog med för att det skulle bli lite mer. Ikväll kokar jag nog en spenatsoppa så kan jag varva dessa två denna vecka. Fan så nyttig jag är :)
Ha det gott nu sötnos!
Drömmar och djupa tankar
Här är det sjukstuga. Usch vad dålig jag är. I går morse när jag vaknade så hade jag ont överallt. Till och med i håret. Men jag hade två möten igår som det kändes som att jag behövde ta. Ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen. En perfekt spridning på dagen så det inte lämnade något utymme för att komma in senare eller få smita en timme tidigare. Bra jobbat Sussie! Jag fick ju som tur var några lite starkare Alvedontyp tabletter, så en näve såna och sju flaskor nässpray så var jag fit for fight. Människor som jag mötte tog automatiskt två steg bakåt när vi började prata, så rösten och kvaliten på mitt mående kunde inte döljas. Jag har också ett öra som jag typ inte hör något på alls. Efter landningen i onsdags när jag kom från Landvetter så är det stopp. Allt låter långt bort och jag måste säga VA hela tiden. Jag hör också ett mummel under en längre tid, bara för att få reda på att Emma har suttit och verkligen förklarat något för mig. Det förstår jag inte förrän efteråt när hon irriterat tittar på mig och undrar varför jag inte svarar. Ja, det är för att jag överhuvudtaget inte uppfattade att det var någon som pratade. Alls faktiskt.
Igår eftermiddag när jag satt och administrerade så kom en kollega in till mig och berättade att en person på AZ hade ramlat ihop på parkeringen och dött på morgonen.
För mig skapar såna händelser massor med tankar. Jag tycker att det är så sorgligt. Och extra tydligt blir det när någon går bort mitt i livet. Alltså bara så pang på. Tänk dig, frun ska köra hem bilen som hennes man kört dit samma morgon. Men hans inställning på stolen. Hans parkering. Kanske ligger ett par handskar kastade i baksätet. Hon kommer hem. Hans frukostskål står lite slarvigt på bänken. Hon kanske hade blivit irriterad på honom för just det samma morgon. Hans kläder i smutskorgen. Dom kanske höll på med något i hemmet som står oklart. Kanske kommer ett hemligt liv fram nu också. Ett dubbelliv som han levt som inte hon visste något om.. Nu menar jag inte att något av detta jag skrev gäller just denna person. Utan mer generellt när någon går bort en helt vanlig morgon, när man som vanligt bara åker till jobbet. Fullt övertygad att man ska göra vissa saker senare. Men det blir inget senare. För man kommer aldrig mer tillbaka.
Vet du, för mig är dessa tankar så djupa att jag har svårt att sätta ord på dom, så jag ska egentligen inte ens försöka. Det blir bara rörigt för dig att läsa.
Annars var kvällen lugn igår. Jag orkade inte mycket mer. Tittade som vanligt på "På spåret" och "Skavlan". Jag ska inte ens ta upp den lilla jä****a mansgrisen till gäst som var med igår. Så, jag känner att jag går igång direkt vid en tanke bara. Släpper det här och nu. Så.
Natten var så där. Du vet, när man mår så pass pissigt att det är jobbigt att sova. Så det var så där.
Johan drog iväg i morse på någon HiFimässa i sthlm. Jag och Emma ska göra varm choklad och mackor och gå ner till centrum och åka skridskor. Efter att jag tagit en näve tabletter och köpt ny nässpray. Emma åker, jag sitter och tittar på. Jag får inte på mig grillsen. Annars gillar jag att åka jag med.
Sen ska vi köpa godis och lite ost och invänta mello.
Jag gillar vintern och jag tror att kylan är bra för elimineringen av alla äckelspindlar och färstingar. Men nu börjar jag längta efter solens första värmande strålar, porlande smältvatten, knastrande grus och de första tussilagorna. Lite tunnare kläder, lite ljusare färger, lite fräknar, vita tandrader, hopp om framtiden och glada väluppfostrade barn.
Jag vill också bara nämna att min stora fina förstfödda flicka har i veckan fått sitt körkort. En stor börda som släppte från hennes axlar. Nu är det bara slutspurten på skolan som pressar henne mycket. Men det är också snart slut. Sen börjar en ny era i hennes och vårat liv. Hoppas att hon kan följa sina drömmar. Det är en pengafråga i hennes fall och jag hoppas verkligen att hon löser det.
Nu blir det att pillertrilla lite, ställa sig i duschen en stund. Smörja in mina ben som slutat att klia, men som fortfarande har en massa sårskorpor på sig.
Sen ska jag vara en bra mamma.
Kram på dig så länge.
Hej från bonnie Tyler!
Planet gick halv åtta, så jag var nere vid nio på siten. Sen var det high life fram till tre, när taxin kom och hämtade mig. Var hemma vid åtta på kvällen. Lagom slut. Då hade Johan dessutom dragit iväg till Gotlandsbåten, han skulle till ön för ett akutjobb, så svärfar hade Emma. Dom kom vid åtta dom också.
Hej å hå!
I måndags kände jag i min hals att jag inte var ok. Jag kommer att bli hes var min första tanke. På tisdagen var jag hes och idag är jag inte bara hes utan också helt igentäppt. Känner mig lite som ett utskitet päron med ballongansikte.
I tisdags åkte jag hem till Stephanie och lagade mat och bubblade lite ett par timmar. Det var skönt att få lite tid bara hon och jag.
Hon är nervös, för idag kör hon upp!!! Ja, jag är också nervös som attan. Tror det var typ tio i två. Och hon har lovat mig att ringa efter och vara ärlig. Inte skämta med mig Aprillo. Utan buset får hon spara till sina vänner. Jag vill veta. Gick det eller gick det inte.
Nu ska jag gå på ett möte. Jag får förövrigt blickar som om jag vore pestsmittad. Undra varför. Är folk trötta på att vara förkylda tror du? Kan vara så kanske.
Puss och kram söta du (jo, man ska dela med sig av sina bakterier. I nöd och lust vettu, även i vänskap;))
Same same but diffrent..
Undra hur många gånger det hänt utan att man vet om det egentligen. Tur att man isåfall är lyckligt ovetandes :)
Stressmorgon och ett litet nyttigt tips!
Hoppas du har en bra dag. Jag gillar jag som vanligt inte söndagar. Känns tomma, innehållslösa och trista.
I morse klockan 10 skulle jag vara och möta upp en person för att glutta på en sak. Vi skiter i vad det handlar om, för det är inte viktigt i sammanhanget. I allafall, eftersom Emma har lite av den inställningen att sova är överskattat så brydde jag mig inte om att ställa någon klocka. Fullkomligt övertygad att jag skulle komma upp vid 8 rycket. Senast. Då skulle jag ha tid på mig att duscha och bli hungrig så jag hann få i mig frulle innan jag skulle dra. Jag vaknade med ett ryck av ett ljud. Emma gick på toa. Jag slängde ett getöga på klockan. Strax innan 9 var den. Shit!!!! Fan jag ska ju vara där om en timme. Så jag alldelse vinglig och nyvaken kastar mig ut ur sängen och upp. Möter Emma i dörren till badrummet som får en skräckslagen min för en sekund. Ett kort "Hej" utbytes och Emma har kommit över den värsta chocken. Hon är van.
Allt slutade med att jag var i tid. Duschad och iordninggjord. Kaffe i magen men ingen frulle. Jag hann inte få någon lust att äta på den korta tiden.
Det jag skulle göra gjordes snabbt och väl hemma igen så kom jag på att jag inte har några nycklar med mig. Fan. Ringer upp Johan som för en gångs skulle faktiskt har låst dörren. Annars vet han ju att jag glömmer saker, och av hänsyn till detta brukar han bara larma dörren. Men denna gång hade han alltså låst. Det gjorde han säkert bara för att jäklas :). Jag ringde och väckte William som sov hos en kompis. Han hade heller inga nycklar. Jaha, jag som tänkt att jag skulle hem och äta något lätt och sen ner i gymmet, satt plötsligt hon L och A och drack te. Väldigt trevligt måste jag säga.
Johan kom förövrigt hem direkt, han hade fixat så Emma blev hemskjutsad efter ridningen, men jag satt kvar hos grannarna iallafall.
I förrgår skulle vi äta fiskpinnar och potatismos. Johan tyckte vi skulle äta pulvermos eftersom det fanns hemma. Vi skulle dessutom ta en promenad i finvädret ner till centrum och potatis är tungt att bära på. Jag tycker att pulvermos är en nödlösning på sin höjd. Inte mer än en nödlösning. Så jag köpte med mig ett blomkålshuvud och gjorde blomkålspuré istället för potatismos. Jag måste säga att jag verkligen rekomenderar det. Det går även att göra blomkålsris. Då kokar man bara blomkålen och pressar den i en potatispress. Faktiskt skitgott och bra om man vill dra ner på kolhydraterna.
Så jag gjorde purén och det som blev kvar (vilket var mycket) gör jag i detta nu blomkålssoppa av. Perfekt att ta med som lunch till jobbet.
Jag gör så att jag bara kokar ett lagom stort blomkålshuvud (självklar buketterna från ett helt huvud) i vatten och två kycklingbuljongtärningar tills det är mjukt. Sen slår jag av nästan allt vatte och tillsätter en stor klick smör och grädde samt mjölk. Sen kör jag allt med en stavmixer tills den är helt slät. Den ska vara ganska tjock eftersom man ska använda den som ett substitut till potatismos.
Sen kan man frysa in detta i portionsförpackningar. Man kan också ta hälften och göra puré av och andra hälften kan man låta vara kvar i kastrullen och hälla på mer grädde och mjölk tills det blir soppakonsistens. Sen kan man ju smaksätta den i all oändlighet. Jag har den ganska neutral med salt, peppar och persilja i. Men sen i portionsförpackningarna kan man ju addera knaperstekt bacon, skinka, korv eller broccoli. Eller varför inte alla saker? Här är det ju verkligen efter tycke och smak. Och en annan sak som är bra med blomkålen är att det är uppskattat av barnen. Både purén och soppan brukar uppskattas. Ok, det luktar bajs när man kokar det men det är gott att äta.
Nu du så ska jag peppa mig själv att gå ner i gymmet. Jag ska köra biceps och bröst. Avslutar alltid med en magövning och en annan för rumpa och lår på mattan. Sen ska jag stretcha länge idag. Jag ska lägga ner tid på det eftersom jag känner att jag stelnat till när jag inte är i danssvängen längre. Så så får det bli.
Inspirerad från igår så kommer Dead By April att vara med idag.
Kram från mig så länge, bjuder på en bild på Dexter som vill upp i man famn. Kan man motstå? Jag menar, hur söt?
Tufft läge
Jag har fått mitt vintereksem. Det har varit ganska lindrigt de sista åren, men nu har det kommit med buller och bong. Över hela kroppen typ.
Och vet du vad det jäkligaste är? Jag har totalt bitit ner mina naglar, vilket inte är en bra kombo när man har tokklåda!!
Så vad gör man? Jo, man tager vad man haver. I det här fallet tog jag tejphållaren. Skönt då. Ont sen!
Det handlar om inställning
1) Det är skönt att gå med en ballongfot
2) Det är roligt att städa efter andra varje dag
3) Det är skönt att tvätta, trots att tvättbärget inte minskar
4) Det är charmigt med trotsiga barn som bara vill jäklas och vara allmänt elaka
5) Det är skönt att hoppa hopprep med en stel svullen tå
6) Det är avkopplande att när klockan är nästan nio på kvällen veta att man har massor att göra innan man kan gå och lägga sig
7) Det äääär skönt att tappa en låda på min trasiga tå
Så lite förkylning och megapress på jobbet så blir det en toppdag!!
Fenomen
Så igår blev lite jobb gjort på förmiddagen med lite ekonomigenomgång över telefon mm. Men det gíck bra.
Vi hade en bra dag trots allt, men jag tror att Emma (utan att hon vet det själv) behöver komma till skolan. Hon är rastlös. Och när hon är rastlös så blir jag ganska ofta på dagen "världens dummaste mamma". Ibland känns det i hjärtat, fast jag vet att det inte betyder just dom orden egentligen, utan det är ju ett uttryck för frustration. Men det sticker till ibland.
I söndags gjorde jag slag i saken och rensade ut Emmas rum. Ända sen hon fick sitt nya rum så har ju Emma varit orolig på nätterna. Jag har varit inne på energifält osv tidigare, men Johan tycker det är flum och hokus pokus. Han är liksom mer realistisk än så.
Men i söndags tyckte även han att det kunde vara värt ett försök. Att flytta på sängen, ta bort allt stök och skapa en trivsam och lugn miljö för henne därinne.
Sagt och gjort. Vi rensade bort alla leksaker, som hon ändå inte leker med. Kvar i lådorna blev alla hennes pysselsaker, så som pärlplattor, sysaker, pennor, olika papper, saker att göra kort med mm mm. Och på hennes byrå ställde vi en tv som inte är kopplad till något antennuttag, men som hon kan titta på film på. Och spela kanske.
Hon har sen innan Stephanies gamla skrivbord och alla möbler flyttades. Bort med allt stök. Lättare att städa och hålla dammet borta. Lättare att vistas därinne, lättare att känna ett lugn. Inte så många moment.
Nu är det ju så att Emma lider av en sjuk seperationsångest. Och det gäller inte bara materiella saker, utan även vanor och tillochmed sitt hår. Inget ska förändras eller tas bort. På så sätt är det svårt att presentera ett nytt sätt att leva efter för henne. Och bara den biten kan göra henne orolig. Så hon har ju alltid trott att hon vill ha sitt stökiga kaos i sitt rum. Jag fick ju aldrig ens städa därinne. Men denna gång var annorlunda.
Hon var hemma hela tiden när jag röjde. Hon kom aldrig upp, utan tittade osäkert på mig när jag var nere emellanåt. Hon var nog ganska övertygad själv, dock inte bekväm med tanken.
Alla saker var jag tvungen att lova ställa ner i källaren. Dom ska inte försvinna.
Sen i söndags har hon vaknat en gång på natten och en gång på kvällen. Det är allt. Det verkar som att hon sover bättre, trots jobbig hosta. Peppar, peppar!!!
Nu ska jag sätta lite press på Donnan att klä sig och göra lite skolarbete. Själv ska jag gå ut och ta en liten promenad. I rehabsyfte. Inte mina gåskor, dom funkar inte ännu. Jag tar ett par andra som jag får plast med bollfoten i.
Det är vackert väder och jag behöver ljuset!
Bjussar på en fin bild, tagen i Sälen förra gången vi var uppe. Detta fenomen såg jag för många år sen i Pershagen. Det ser nästan lite övernaturligt ut och det är så fint.
Ha det nu så bra fina du!
Jag har inte varit...
snäll mot min fot, och det betalar jag för nu.
Jag är så in i bengen trött på tåfan så jag struntar i att vara snäll. Men lider mest av det tror du? Jag själv så klart. Fan!
Var nere på Apoteket och köpte en stödstrumpa idag. Tror det kanske kommer att hjälpa mig lite. Kanske.
Drog ner i gymmet på kvällskvisten, körde ett bra benpass, men foten bultade så det blev inte 100% fokus trots allt.
Fan, jag vill ju liksom börja gå min milrunda. Nu när jag har runkeeper och allt. Jag kommer nog inom en vecka ta en liten rehabrunda. För en och en halv vecka sen ungefär fick jag knappt på mig mina skor som jag har när jag går, men det tror jag att jag får om några dagar till. Sen kör vi!
Offerkoftan
Tänk att en del akademiska och antagligen väldigt lärda människor kan få ner känslor i en så ren och väl beskrivande text. Det kan vara en naturbegåvning också. Hur som helst, det här är konst för mig.
"En obehaglig sak som ofta följer med en låg självkänsla är självcentrering. Den gör att vi blir självupptagna och tror att allting har med oss att göra. Vi överdriver vår egna betydelse samtidigt som vi blir oerhört sårbara inför andras kommentarer, handlingar, humör etc. Vad andra tycker om oss, eller rentav vad vi inbillar oss att de tänker om oss, smittar av sig på vår självbild.
Det medför att vi kan känna oss som offer för andra människor. Känslan av att vara ett offer är enbart destruktiv, få saker tar så mycket kraft och energi som just detta. Det är ju dessutom lite skrattretande. Å ena sidan tror vi att allt kretsar kring oss, å andra sidan misstror vi vår betydelse så till den milda grad att vi inte ser hur vi påverkar oss själva och andra.
En person med riktigt låg självkänsla kan bete sig fullkomligt hänsynslöst mot sin omgivning utan att förstå hur det sårar, medan han eller hon kan bli nästan tillintetgjord av en liten gliring.
Om du vill ha kärlek och respekt måste du börja med att erkänna din egen betydelse. Du är varken viktigare, eller mindre viktig än andra människor i sociala sammanhang, men för dig själv är du faktiskt den viktigaste i världen.
Det är bara du som konstant kan fylla på ditt behov av självrespekt, oavsett vad andra säger, gör eller tycker. Öva på att ofta ge det till dig själv.
Kom ihåg att du är med och bestämmer din egna framtid.
Släng offerkoftan. Den är ful, kliar och sitter trångt."
Finns det inte en del omkring oss som man kan lägga in i denna text. Har inte vi själva en liten släng av detta. Ibland.
Det är dags att tänka om och tänka rätt.
Hoppas det snart kommer ut en text med just det. Ett facit på hur man tänker om och hur man tänker rätt. I alla lägen dessutom. Det är inte lätt. Men det ska det säkert inte vara heller.
Puss och hej så länge!!
Långa dagar och minnen..
Hoppas du har det bra. Jag mår så där, men det är ingen större fara egentligen. Bara allmänt hängig.
Jag har varit på jobbet idag. Emma har varit hemma med Johan, hon är hostig. Och hostar Emma så kräks Emma. Sånt gillas inte i skolan. Så dom första dagarna får hon vara hemma, så kräkreflexerna vänjer sig.
Annars då. Jo, jag mötte William i dörren när jag kom hem, det var allt jag såg av honom. Och kommer att se av honom idag. Han åt pizza (som tydligen är något av det coolaste man kan äta tillsammans med polare, vilken dag som helst i veckan faktiskt) med Wille, sen skulle dom "dra hem till Wille och kolla film". Ja ja, det är nog bara att vänja sig antar jag. Min lilla William.
Jag var på jobbet tidigt idag och fick en del gjort. Gick in i produktionen och kollade läget. Åkte in till snäckis för ett möte över lunchen. Tillbaka till Gärtuna och kom inte därifrån förrän kl var fem. När jag kom hem var middagen klar och det var bara att sätta sig till ett dukat bord. Vilken lyx!
I morgon blir samma visa antar jag. Om inte Johan ringer och jag måste byta av honom under dagen. Hoppas inte.
Känner mig låg. Vet inte om det är hormoner eller vad det kan vara. Antar att det är hormoner. Jag brukar känna mig bottenlös i misslyckande, självömkande, ledsen och liten. Det brukar gå över efter ett par dagar och då tänker jag alltid att jag ska tanka på det till nästa gång. Men när nästa gång kommer så känner jag att det kanske inte är dags för hormoner ännu och då funderar jag på varför jag är låg. Och så går det runt runt runt.
Bjunkar på en fin bild från vackra Sälen Hundfjället. Där det tragiskt nog var en ung kille som dog samma dag vi åkte hem. I trollskogen, eller trollbacken som det heter. Där jag och Emma har åkt hela veckan och haft roligt.
Känns så märkligt och meningslöst. Men så är det ju varje år. Det är en farlig sport det där. Skidåkningen. Eller så är det i en viss ålder som man tror att man är odödlig.
Och så minns jag tillbaka på när jag och Stephanie gick bananas i sportbutiken och provade mössor.
En sista bild från Tandådalen/ Hundfjället. Längst upp på toppen.
Nu önskar jag dig en härlig kväll. Jag ska göra mig lite te, ringa ett samtal som jag velat ringa länge och gosa på en lite febrig Emma.
Kram på dig!
Hej från Sälen
Vi har det bra. Jag har varit ute i backarna i dagarna tre och foten ser ut som innan operationen för tillfället. Det gör ont, men det är det värt.
Emma var väldigt försiktig första dagen, men det har släppt nu kan jag säga. Som en vilde kryssar hon mellan träden, i lössnön bredvid de pistade nedfarterna. Det är så roligt att se. Sittliften upp till toppen och järnet ner. Så bra rump, lår och magträning jag får hela veckan.
Det är hundfjället vi spenderar våra dagar. Här är det trevligaste nedfarterna, tyvärr mest folk, men det är förhållandevis väldigt lite folk ändå.
Idag drog jag och Stephanie ner till Sälen byn, vi skulle handla lite på Apoteket bland annat, Stephanie övningskörde ner och det gick så bra så. Ganska halt på vägarna, men inte en ända gång var jag nervös. Det går framåt.
I morgon åker familjen och åker skidor medan jag stannar hemma och jobbar lite. Sen får Johan komma och hämta mig efter halva dagen. Jag ska försöka göra allt som jag tänkt på ett par timmar.
Ha det så gott fina du!
Kram
Uppdatering:
Såg att detta inlägg inte gick iväg nu. Det var alla bilderna som gjorde att det inte gick.
Nu har vi åkt värdigt för i år. Igår var vi i Trysil i Norge. Det snöade, blåste och var så där tjuvens väder. Men det var underbara backar!
Idag ska vi bara packa ihop och påbörja städningen.
Just nu är Johan iväg och låter Stephanie lvningsköra ner och lämna alla skidor, pjäxor och hjälmar i Sälen byn.
Jag sitter och dricker glögg och tinar upp intill ett varmt element i underställ och raggisar.
Vi är nöjda och glada för i år. Alla har utvecklats ytterligare och vi ser fram emot nästa år. Men jag längtar hem till vilddjuren (som lekt på klätterställningen så larmet gått flera gånger).
Ha det nu så bra så hörs vi snart igen.
Dexter och kryssning
Hej igen, shit, finns liksom inget stopp på skrivandet ;).
Ville egentligen bara visa bilden jag tog på Dexter i morse. Han tittar på mig i spegeln när jag sminkar mig. Han fattar inte grejen. Han har till och med försökt slå på den " andra" mig.. Så söt så man dör lite. Och så galet mycket päls, alltså jag klipper bort stora tovor på honom varje kväll och det syns inte ens. För ganska länge sen så klippte jag bort två tovor, en på vardera sida om halsen från Phoebe, och hon ser fortfarande jätte rolig ut. Dexter däremot får man nog trimma till sommaren. Som ett får.
Och en annan rolig grej. Fick inbjudan via fb till en ny kryssning i maj. Tror vi är runt 20 galna bruttot som ska åka denna gång. Det blir fint som smör de!
Hoppas jag inte gör dig sinnesförvirrad, eller tror att jag är det :)
Idag har jag fortfarande ont i magen efter lite kaka i tisdags. Vi hade heldagsmöte och på eftermiddagen så bjöds det på wienerkrans och stor, flottig, tung (och därav skitgod) mjuk pepparkaka. Den sistnämde tog jag en inte så stor bit av först, för att sedan lägga in dödsstöten och skära en tunn bit till som jag tryckte in i ansiktet.
Det resulterade i att jag fick magsmärtor hela natten och har alltså fortfarande. Två dagar senare.
Alltså jag är ingen person som undviker fett på nått sätt. Tvärtom. Jag har ofta grädde i min mat och jag gillar smör på mina mackor. Om jag någongång skulle få för mig att dricka mjölk så finns bara röd mjölk att hitta i vårat kylskåp. Jag köper aldrig lightprodukter och jag njuter av vad jag vill på dagarna.
Men någonstans i den kakan så fick jag nog i mig en veckoförbrukning med fett och kolhydrater i två små bitar. Och det blev nog aningen för mycket för min magge..
Men god var den. Fil med ingefära och dinkel flingor med kanel på morgonen har det blivit sen dess. Försiktiga portioner till lunch och middag. Jag äter för att jag vet att det är dags, inte för att jag känner hunger. Ont. Men det går över och det var det värt.
Jaha... annars då? Jo, men det flyter på här. Satt och researcháde lite igår kväll (med mitt kamomillte i näven hela kvällen, allt för att smärtorna ska försvinna). Känns bättre och bättre i min insikt. Jag har förberett mig för en del som jag kan ta tag i när jag är i Sälen också. Så när jag kommer hem kommer det antagligen att kännas 100%. Kanske. Jag hoppas på det.
Om ett tag kanske jag kan säga vad allt betyder och då hoppas jag du följer med på min resa. En del vet redan vad mina tankar är, men långt ifrån många. Skulle vilja säga att det bara är några få inblandade..
Men jag känner min glad i botten. Jag hade glidit ur mitt spår tidigare, utan att jag ens visste om det. Och då är det ju också svårt att göra något åt det. Men en rejäl känga i ändan fick mig back on track, och det känns så skönt. Det är så mycket positivt som kom ut av den hårda orättvisa och brutala kängan. Och det är just dom positiva energierna jag måste ta reda på nu för att kunna fortsätta. Dom positiva energierna är som en stor våg som jag surfar på. Jag ska inte ramla eller villa bort mig nu. Fokus!!
Och jag kan säga att min semester kommer som en skänk från ovan. Jag behöver få lite distans.
Tack för att du sitter och "lyssnar" på mina spetiga tankar och mitt eviga dravvel. Det betyder mycket för mig. Och det är så skönt att få häva ur sig emellanåt.
Kram påre och ha en underbar torsdag!
Längtan efter vinter, pister och slalomåkningen
Nu börjar jag längta till semester. En hel vecka då jag kommer att tappa allt vad vardag heter. All förankring till jobbet och det som hör till kommer jag att släppa. (Ok inte allt. Jag kommer att ha med mig jobbtelefonen eftersom jag vill kolla mailen om vi får veta något om den nya upphandlingen).
Vi har bestämt oss för att göra en dagstur till Trysil i Norge undet veckan. Det ska bli roligt. Jag har aldrig varit där. Jag antar att jag får ta en vilodag och fixa med lite annat som jag måste fixa med dagen innan, så min fot orkar ta sig an Trysils pister.
Jättestor anläggning där högsta åket är på över 1100 meter (har jag för mig), längsta nedfarten är på hela 5,4 km, herregud, hoppas det finns toppstugor på vägen ner :)
Nu fina du ska jag återgå till det som kallas verkligheten..
Vi ses och hörs!
Kramar!
