Med facit i handen
Om jag fick leva om mitt liv...
Då skulle jag gå barfota mer, jag skulle hålla en bättre kontakt med avlägsna släktingar och besöka dom ofta, studera mer, jag skulle inte vara så orolig för vad andra tycker om mig. För jag är en sån människa som hela tiden tänker på hur jag uppfattas, jag tror det hämmar mig ibland.
Jag skulle sjunga mer, träna mer, dricka mer vatten, äta mer frukt och grönsaker och jobba mindre. För jag är en sån som verkligen aldrig blir klar på jobbet.
Jag skulle spara mer pengar och satsa mer på mig själv innan jag satte barn till världen. Jag skulle måla tavlor och sova under bar himmel ibland. Börja åka skidor tidigare och åka till Alperna varje år.
Jag skulle segla runt i Karibien och se mig omkring i Antarktis, hålla mig mer allmänbildad och utveckla mitt språk samt lära mig fler. Jag skulle söka mer upplevelser och lära känna människor från hela världen.
Jag skulle jobba ideelt, skänka mer pengar till behövande och kanske åka ner till ett olycksdrabbat område och bidra.
Jag skulle ha berättat för pappa att han kommer att bli lycklig och få en massa fina barnbarn. Jag skulle ha värdesatt hans existens... Jag skulle krama min bror mer. Jag skulle öppna upp mitt hem på julafton för människor som inte har någon att fira med.
Och slutligen skulle jag vilja ha mina barn nära mig jämt, även om jag fick möjlighet att leva om, där vill jag inte ändra något...
Kristaller och självförtroende
Aningen för kallt för att åka skidor men det stoppade inte oss inte! I slutet på veckan åkte Emma själv i både lift och backen... Slut är tiden då jag måste stå dubbelvikt med en statisk spänning i kroppen och ta med henne både upp i lften och ner för backen. Mitt slit har givit lön!
Det här med att bo kollektivt är ett stycke för sig. Jag är inte så mycket för det. Jag har min integritet, även inom familjen.
Det ska vara så idylliskt att umgås med familjen och sitta och spela spel på kvällarna osv men ska sanningen fram så är det mysigt till hälften och bara ett par dagar. Är det inte lite tabu att säga så?
Vi bor i ett stort hus där var och en har sitt egna liv utan att störa någon annan nämnvärt och så vill jag ha det. Jämnt. Nu åkte vi upp med vår familj, Stephanies kille och min svärfar. Vi bor i en liten men tillräckligt stor stuga som är superfräsch och som sagt, det var bara en vecka... men man ska inte förakta den sköna känslan av att komma hem!
Innan vi åkte, den 1/1 närmare bestämt så råkade jag ut för en sak som jag aldrig hört talas om. Jag drabbades av positionsyrsel. Det innebär att balanskristallerna i innerörat hamnar i oordning. Jag var helt utlämnad till min omgivning, kunde inte göra något själv. Det var det mest vidriga jag varit med om! Allt gungade bara jag tänkte tanken på att ens lyfta min arm. Allt gungade på ett så brutalt sätt, både omvärlden och i mitt huvud. Jag var okapabel att göra något, allra minst gå själv. Vi kom in till akuten iaf och där fick jag vet att det skulle gå över och att det var ganska vanligt. Men jag har aldrig hört talas om några kristaller i örat som kan hamna på sniskan, men nu är jag varse!
Nu har jag väl haft en ganska stor del av konstiga fenomen från registret, nu vill jag ha lite lugn och ro ett tag. Det kommer att bli ett bra år, det känner jag på mig! Jag ska ha ett sånt självförtroende som i en låt med Teddybears Sthlm "you see me driving down the street. I look so fucking good". Om man har lite sån syn på sig själv så tror jag att man kan få till mycket. Jag ska i allafall försöka. Självklart ska det vara med måtta så man inte blir dryg, det är en balansgång det där. Jag ska öva mig detta år...
