Jag vann!!
Sen 1997 har jag vunnit.
Jag och pappa har haft så länge jag kan minnas en tävling om vem som ser sädesärlan först på våren.
Jag vinner och varje år och säger jag det högt, oavsett var jag befinner mig när jag först ser den.
Ser du, det är herr och fru sädesärla
Och pappa, han ler, stryker mig över håret och tittar på mig med sina speciella och glittrande ögon. Det vet jag att han gör.
Dom där ögonen som det finns så mycket liv i, men som samtidigt är så djupa och fulla med sorg.
Min pappa hade en speciell hand om djur. Han kom överens med alla. Dom hade en telepatisk relation. Han var inte rädd för några djur och det var inga som var rädd för honom. Jag kan än idag verkligen sörja pappa. Jag vänjer mig aldrig. Det är så ofta som jag vill att han ska vara nära mig. Jag vill att han ska träffa mina barn. Det är bara Stephanie han hann träffa. Minns att han var så stolt. Han skulle älska de andra barnen också, och mina katter... Han skulle älska Strängnäs tror jag. sextiotvå år skulle han vara i år. Farbrorn.
Jag och pappa hälsar härmed våren välkommen!
Kram på dig!
Hej gumman :)
Tänker på dig förstår precis hur du känner och tänker, min mamma han tyvärr inte träffa mina barn det är en otrolig sorg, man behöver sina föräldrar när man är äldre och man har egna barn/familj
Genom att tänka och hedra våra så finns dom kvar hos oss vill jag tro.
Kram
