Sussie Ohlssons

Jag var ju på intervju igår. Visst kändes det bra och så och visst hoppas jag. Men jag vet inte om det gått så lång så jag blivit apatisk när det gäller allt det här.
För jag vet inte. Jag vet inte vad jag inte vet och jag vet inte vad jag inte ska förvänta mig eller vad jag ska förvänta mig. Jag vet inte vad och om jag kan hoppas på något.
Jag vet inte om jag vill ha jobb där. Eller någonstans för den delen.

Ja du hör ju..

I somras på min semester så fick jag magsår. Deckad i ett par dagar. Oförmögen att gå, sitta eller ligga. Det gick över men jag har kännt av det hela tiden sen dess.
I förrgår fick jag ont igen. Sprang (eller det är mer ett hasande eftersom jag inte kan sätta ner foten i golvet med ett vanligt steg) ut i köket och hittade omeprazol 20 mg. Sköljde ner två samma sekund. Samma dos igår och samma blir det idag. Jag känner av det och har ont i magen, men något anfall lyckades jag stoppa på tröskeln. Jag blir så himla trött av den magsmärtan. Får liksom mjölksyra i armarna, axlarna och bröstmuskeln. Tror man spänner sig så in i helvete.

Åter till interjun. Hon är iaf säker på att hon vill ha dit mig. Jag vet inte eftersom jag inte vet alla förutsättningar ännu. Dessutom var vi tre mil i från varandra när det gällde lön. Men hon skulle ringa de som dom skulle skriva avtal med och ta reda på lite av det som jag ville ha svar på. Jag fick lova att inte försvinna under tiden hehehe, förhandlingsläge. Ja. Men som sagt. Jag vet inte. Jag vet inte mycket alls faktiskt.

Nu ska jag åka hem. Så mycket vet jag. Jag ska till Enköping i morgon och ha en av tre dagars kompetensinventering via TRR. Så där sugen. Men det är det jag vet och det är ju alltid något.

Puss och kram så länge!