Långa dagar och minnen..
Hej fina!
Hoppas du har det bra. Jag mår så där, men det är ingen större fara egentligen. Bara allmänt hängig.
Jag har varit på jobbet idag. Emma har varit hemma med Johan, hon är hostig. Och hostar Emma så kräks Emma. Sånt gillas inte i skolan. Så dom första dagarna får hon vara hemma, så kräkreflexerna vänjer sig.
Annars då. Jo, jag mötte William i dörren när jag kom hem, det var allt jag såg av honom. Och kommer att se av honom idag. Han åt pizza (som tydligen är något av det coolaste man kan äta tillsammans med polare, vilken dag som helst i veckan faktiskt) med Wille, sen skulle dom "dra hem till Wille och kolla film". Ja ja, det är nog bara att vänja sig antar jag. Min lilla William.
Jag var på jobbet tidigt idag och fick en del gjort. Gick in i produktionen och kollade läget. Åkte in till snäckis för ett möte över lunchen. Tillbaka till Gärtuna och kom inte därifrån förrän kl var fem. När jag kom hem var middagen klar och det var bara att sätta sig till ett dukat bord. Vilken lyx!
I morgon blir samma visa antar jag. Om inte Johan ringer och jag måste byta av honom under dagen. Hoppas inte.
Känner mig låg. Vet inte om det är hormoner eller vad det kan vara. Antar att det är hormoner. Jag brukar känna mig bottenlös i misslyckande, självömkande, ledsen och liten. Det brukar gå över efter ett par dagar och då tänker jag alltid att jag ska tanka på det till nästa gång. Men när nästa gång kommer så känner jag att det kanske inte är dags för hormoner ännu och då funderar jag på varför jag är låg. Och så går det runt runt runt.
Bjunkar på en fin bild från vackra Sälen Hundfjället. Där det tragiskt nog var en ung kille som dog samma dag vi åkte hem. I trollskogen, eller trollbacken som det heter. Där jag och Emma har åkt hela veckan och haft roligt.
Känns så märkligt och meningslöst. Men så är det ju varje år. Det är en farlig sport det där. Skidåkningen. Eller så är det i en viss ålder som man tror att man är odödlig.
Och så minns jag tillbaka på när jag och Stephanie gick bananas i sportbutiken och provade mössor.
En sista bild från Tandådalen/ Hundfjället. Längst upp på toppen.
Nu önskar jag dig en härlig kväll. Jag ska göra mig lite te, ringa ett samtal som jag velat ringa länge och gosa på en lite febrig Emma.
Kram på dig!
Hoppas du har det bra. Jag mår så där, men det är ingen större fara egentligen. Bara allmänt hängig.
Jag har varit på jobbet idag. Emma har varit hemma med Johan, hon är hostig. Och hostar Emma så kräks Emma. Sånt gillas inte i skolan. Så dom första dagarna får hon vara hemma, så kräkreflexerna vänjer sig.
Annars då. Jo, jag mötte William i dörren när jag kom hem, det var allt jag såg av honom. Och kommer att se av honom idag. Han åt pizza (som tydligen är något av det coolaste man kan äta tillsammans med polare, vilken dag som helst i veckan faktiskt) med Wille, sen skulle dom "dra hem till Wille och kolla film". Ja ja, det är nog bara att vänja sig antar jag. Min lilla William.
Jag var på jobbet tidigt idag och fick en del gjort. Gick in i produktionen och kollade läget. Åkte in till snäckis för ett möte över lunchen. Tillbaka till Gärtuna och kom inte därifrån förrän kl var fem. När jag kom hem var middagen klar och det var bara att sätta sig till ett dukat bord. Vilken lyx!
I morgon blir samma visa antar jag. Om inte Johan ringer och jag måste byta av honom under dagen. Hoppas inte.
Känner mig låg. Vet inte om det är hormoner eller vad det kan vara. Antar att det är hormoner. Jag brukar känna mig bottenlös i misslyckande, självömkande, ledsen och liten. Det brukar gå över efter ett par dagar och då tänker jag alltid att jag ska tanka på det till nästa gång. Men när nästa gång kommer så känner jag att det kanske inte är dags för hormoner ännu och då funderar jag på varför jag är låg. Och så går det runt runt runt.
Bjunkar på en fin bild från vackra Sälen Hundfjället. Där det tragiskt nog var en ung kille som dog samma dag vi åkte hem. I trollskogen, eller trollbacken som det heter. Där jag och Emma har åkt hela veckan och haft roligt.
Känns så märkligt och meningslöst. Men så är det ju varje år. Det är en farlig sport det där. Skidåkningen. Eller så är det i en viss ålder som man tror att man är odödlig.
Och så minns jag tillbaka på när jag och Stephanie gick bananas i sportbutiken och provade mössor.
En sista bild från Tandådalen/ Hundfjället. Längst upp på toppen.
Nu önskar jag dig en härlig kväll. Jag ska göra mig lite te, ringa ett samtal som jag velat ringa länge och gosa på en lite febrig Emma.
Kram på dig!
Kommentarer
Trackback
