Sussie Ohlssons

Puss och kram!

Hej min trogna läsare.. Hoppas du mår bra. Trots att jag aldrig är inne själv så går du in en gång om dagen. Det är lite rörande.. Tack för visat intresse..

 

Jag jobbar på. Trivs mindre bra och mer bra om vart annat. Men jag har ett jobb och det är jag glad över.

 

Barnen växer och utvecklas. Emma rör på sig mycket just nu. Hon går från klarhet till klarhet sakta men säkert. Här gäller det att inte stressa på något.

William har ju börjat gymnasiet. Han trivs bra och det verkar positivt för kommande tre år.

Stephanie är i i Amerikat. Hon trivs jättebra och suger i sig dagarna som en svamp. Hon längtar hem ibland men vet att när hon väl kommer hem så tar det bara en vecka så är hon inne i gamla gängor igen. Den tanken får henne illamående. Vi får se húr det slutar. Bra så klart, men hur..

 

Själv då.. Jo, jag har en rastlös känsla i min kropp. Jag ska ju snart ner och hälsa på Stephanie. Det är nervöst och pirrigt. Jag har inte så mycket pengar som jag skulle vilja men det får gå ändå. Jag ska vara med om upplevelsen för det kanske är min enda chans. Jag ska njuta av den otroligt stora upplevelsen jag kommer att få tillsammans med Stephanie. Bara hon och jag. Vi kommer att vara med om något hon och jag som bara hon och jag delar i denna familj. Om man tänker så här stort så är shopping sekundärt och oviktigt. Det kommer bli en underbar resa för mig.

 

Romeo och jag går på en grundlydnads utbildning, eller slyngelutbildning som hon som håller i den kallar den. Idag är det dags för gång nummer fyra (tror jag). Jag tycker väl kanske inte att jag lärt mig så mycket hittills. Romeo är ju en ganska känslig hund. Känslig i den bemärkelsen att om jag skärper mig och inte vill att han ska störa och gå fram till massor med människor så blir väl jag på ett visst sätt. Då påverkar Romeo och blir lugn på gränsen till tråkig, tillbakadragen och svår att få igång. Så här blir han på utbildningen och även på mitt jobb. På båda ställena så vill jag att han ska sköta sig. Utan att jag själv tänkt på det så blir jag annolunda och då blir Romeo annolunda. Det är väl det jag har lärt mig. Annars tycker jag väl att det handlar om sunt förnuft för det mesta. För oss i allafall. Vi har ju ingen krävande ras alls. Kärlek och en fast hand räcker för oss. Men vi får se, kanske går jag en fortsättning, det beror på vad den innehåller.

 

Detta är början till slutet för denna blogg. Jag har inte bestämt mig vad jag ska göra av all information som finns här innan jag lägger ner. En liten del av mig är lite känslomässig och nostalgisk i att bara kasta bort alla inlägg. Det är ju en del av vår historia och vardag. Men en lite större del av mig är ganska likgiltig och rycker bara på axlarna åt det. Det som har varit har varit. Jag har ingen användning av gamal information.. Vi får se. Men tanken är att jag ska ta bort denna. Det kan du ha med dig, min trogna vän..

Jag använder ju mest Instagram numer. Tror att jag kommer lägga ner FB också faktiskt. Det ger mig liksom inget längre.. Tiderna förändras och det är ju bra, eller hur :)

 

Ha det nu så bra kära du. Tänk på att du är värdefull!

Det är sååå härligt att det har blivit lite varmare. Jag njuter! Vi har en så fin period framför oss nu och jag tänker ta in den med allt vad det innebär.

 

Nu när det blivit varmare så vill Romeo vara ute hela tiden. Han vill ligga i skuggan och bara vara där. Så vi har fått sätta upp ett galler för infarten så han inte springer ut till alla som går utanför. Nu kan han ligga där bäst han vill.

 

I helgen var jag och Johan bjudna på 40 års kalas. På Strandvägskajen skulle vi vara. God mat, roliga tal, fyndiga visor, smarta frågetävlingar och bäst av allt: bara bra musik som Camilla hade valt med omsorg. Jag stod på dansgolvet typ hela kvällen. Jag träffade upp en barndoms kamrat och hennes man innan och tog ett glas vin på Strandvägen 1. Ganska skitnödigt ställe men fint och dyrt :) Sen var det bubbel och vin hela kvällen. Men det var ändå på en bra nivå och jag var vaken hela bilresan hem . Trots att vi åkte och släppte av L och N i Enhörna först.

Så kl 04 på morgonen druttade vi in och gick och la oss.

På morgonen skulle jag hämta Emma och Romeo i Trosa. Emma hade kalas tidigt så det var bara att masa sig upp :) Ingen fara på taket, men jag var lite trött eftersom jag inte kan sova när jag druckit och dansat.

 

Idag är det röd dag. Skönt. Jag har dock personal som arbetar, så helt ledig blir jag typ aldrig. Min personal jobbar alla dagar i veckan och alla timmar. Så jag måste hela tiden hålla koll på min telefon. Det är inte en optimal situation, men vad ska jag göra? Kanske måste jag söka ett jobb som inte har personalansvar. Det skulle vara något de!! Jag får titta vad arbetsmarknaden har att erbjuda. Det är ju lättare att söka jobb från ett jobb än när man är arbetslös. Tycker jag. Samtidigt så har jag inte så mycket tid att sitta och leta, men jag sitter inte i sjön tack och lov.

 

På lördag är det 50 års kalas i Mariefred. Jag tar med mig Emma och William och åker dit en stund. Det blir massvis med mat och fika. Säkert en del vin och så också, men det hoppar jag över, där i allafall.

 

Nu ska jag sätta på mig något annat än mina stora fula sälen mjukis byxor. Måste ut och gå med Romeo. Ska kanske försöka få i mig något i magen kanske innan. Jag är så dålig på att äta på morgonen. Men jag har liksom aldrig lidigt av det så jag kommer inte att ändra på det bara för att. Jag lyssnar alltid på min kropp. Säger den på kvällen "ät något, jag är hungrig" ja, då äter jag. Samma är det på morgonen "jag är inte hungrig så tack men nej tack" säger magen. Och då äter jag inte. Så enkelt. Men sen är det ju så att säger magen "stoppa i dig en jäkla massa godis och andra onyttiga saker för jag är sugen på det" ja då kanske jag lyssnar på det en gång eller lite mindre mängd än vad magen vill. För det är ju en stor skillnad på dessa två scenarion. Den när jag blir hungrig, så där så magen kurrar. Då är det magen som pratar med mig. Men när det är sockersug som pratar, då kan man ju komma undan lätt genom att tänka att det är magen som pratar och man ska lyssna på magen. Men det är ju inte magen som pratar. Och visst man man och kanske till och med ska man stå emot då. Och det gör jag till 80% ungefär. På lördagen brukar jag köpa godis till mig. En dag i veckan är godisdag. Inte mer. Men det händer att det slinker ner på andra dagar ibland. Så är det, men det är långt ifrån en vana och det är här jag tror att den stora faran finns. När det blir en vana. Det ska vara undantag. Då är det inga problem. Man får inte vara för hård mot sig själv, vardagen blir inte så rolig då, men samtidigt vill vi ju leva länge så var snäll mot dig själv och ät en bukett persilja då och då :)

 

"I know i´m gonna die so my revenge is livi´n well" - Robbie Williams

 

 

Hej,

 

Nu har jag spenderat halva tiden på upplärningen på mitt nya jobb. Jag har det så lyxigt att jag får gå dubbelt en hel månad! Jag tackar och tar emot. Det är inte ofta man får en smekmånad på riktigt på jobbet. Dock har jag varit sjuk sen förra helgen. Förkyld, ont i huvudet och febrig. Tur att det finns alvedon.

Annars känns det bra så här långt och det är lite annolunda att arbeta dels i ett litet företag och dels i ett familjeföretag. Det blir väldigt mycket fokus på det du gör och det du inte gör. Sen är rollerna inte lika uppdelade som i större företag. I ett litet företag så är man allt. Från att lägga upp nya kunder i systemet, boka arbetspass och fakturera mm. Det är nyttigt att se hela kedjan på det som man varit bortskämd med att andra funktioner tagit hand om tidigare.

Jag känner verkligen att varje nytt företag och varje nytt arbete lär mig massor med nya infallsvinklar som jag kan ha med mig i framtiden!

 

För ett par veckor sedan blev Romeo förkyld. Han hostade, snorade, harklade och nös. Super dålig i magen blev han som följd också.

Han har gått och snorat sen dess med blivit bättre och bättre. Men nu är alla tre katterna också förkylda. Vår älsta katt är nio år och jag visste inte ens att katter kunde bli förkylda! Men nu är dom det alla tre.

Igår på kvällspromenaden så träffade jag en tjej som är mamma till en klasskompis till Emma. Dom köpte en valp samtidigt som vi och Romeo och Sigge brukar ha så roligt när dom träffas. Igår fick dom inte hälsa sa hon för Sigge hade kennelhosta. Det går en liten epidemi i Strängnäs med sån hosta. Han lät precis som Romeo gjort. Det är säkert det han haft och smittat ner katterna med. Hoppas det snart går över. Men jag måste säga att katterna är så jäkla söta när dom nyser :)

 

Nu ska jag gå ut i regnet med en Romeo (som antagligen inte vill gå många meter).

 

Idag är det regnigt och det är bra, då försvinner det mycket snö. I morgon kommer våren, det ser jag fram emot!

 

Puss och kram!

 

 

Så är påsken över för i år. Det har varit skönt på många sätt. Dels för att jag varit i ett läge där jag totalt kan koppla bort jobbiga jobbrelaterade tankar eller problem. Dels för att det varit långhelg och sist men inte minst, det har varit ett kanonväder!!!

 

Romeo har ju inte varit bra på ett par veckor. Han har haft magproblem. Nu har jag (hoppas jag) hittat rätt foder, äntligen! Jag kör nu med färskfoder. Skit äckligt att handskas med men Romeo tycker om det och det är inte längre några problem att ge honom mat.

Däremot har han de sista dagarna varit ordentligt förkyld stackarn. Snorig och nyser och fnyser hela tiden. Detta har ju också påverkat hans mage negativt. Men nu vet vi. Det är så skönt. Han är på bättringsvägen och han är så söt!

 

William körde jag till Mariefred igår kväll, Emma har haft en kompis här över natten och jag har bara tagit det lugnt. Igår var vi och shoppade till Emma som fyller år den 15:de april.

Idag och i kväll handlar det om att tagga, fylla på med så mycket energi som det är möjligt och bara coola lite. Gymet kommer att få en påhälsning och efter det ett skönt varmt bad. Så ser kvällen ut för mig.

I morgon ska jag vara på kontoret i Södertälje klockan 08,00. Jag lämnar Emma vid sju eller strax efter, sen drar jag mot mitt nya äventyr. Som jag hoppas mycket på. Hoppas allt är klart när jag börjar, såsom telefon, dator och min splitter nya bil... De har ju ändå haft ett par veckor på sig. Om inte bilen kommit än så förstår jag det. Det är svårt att påverka. Men jag hoppas resten är på plats.

 

Nu ska Romeo få lite mat, sen en kort promenad ut i finvädret.

Jag sitter i Tandådalen för tillfället. Packade med mig barnen och drog upp själv. Så otroligt avkopplande. Bara vi tre. Solen skiner och det är vackert. Kallt dock, men inte så in i norden kallt som det varit tidigare år. Träffade på grannarna här uppe också, vad är oddsen till det liksom?

Vi kom upp igår, onsdag och åker hem på lördag förmiddag. Två hela dagar med skidåkning. En timme hann vi med i onsdags eftermiddag också.

 

Just det. Jag arbetar min sista dag på Addici på torsdag. Sen är jag ledig till på Tisdag, då börjar jag en ny tjänst. På ett nytt företag. Nya utmaningar. Ska bli roligt att få ta tag i något nytt. Det är en vikarietjänst till årsskiftet. Men man sa "äh, det är bara att kavla upp ärmarna, du blir här till pension". Jag känner mig faktiskt inte så orolig längre. Jag har redan skaffat mig bra kontakter och jag är så tacksam för min tid på Addici. Och jag blir dragen i redan nu av det nya företaget som Addici blev uppköpt av. Men då har jag ju redan skrivit avtal med det andra förtaget, så jag får se hur jag trivs och hur det går till hösten. S har redan sagt att hon kommer ringa mig då. Hon försöker varje dag att få mig att stanna. Känns smickrande samtidigt som lite dumt. Jag vet att de kommer att hamna på pottkanten ett tag. Men det kommer att reda sig så klart. Skönt är det dock att veta att jag alltid kan ringa S om jag inte skulle trivas. 

 

Nu ska jag plocka bort från middagen, sen ska jag hoppa in i en varm bastu :)

 

Ha det så bra nu, puss!

  

Igår var jag på två intervjuer. Den första intervjun var efter ett tips från en kompis att man sökte en chef. Jag mailade mitt CV till honom och han skrev ganska snart att jag var välkommen på intervju. Dagen efter, alltså igår var jag där. Jag hade inga direkta förväntningar när jag åkte dit, dels för att det är lite samma samma i denna branch och dels för att det gått så fort. Eftersom jag inte hade läst någon annons visste jag väldigt lite om tjänsten.

Över förväntan klev jag faktiskt ut därifrån och var lite förväntansfull.

 

Den andra intervjun var på Lernias initiativ. Denna gången var det ju dom som ringde upp mig och ville ses. Jag formligen flöööög ner dit, lite för tung på högerfoten för att hinna. Jag visste att jag ville ha den tjänsten och hade lite förväntningar på interjun. När jag gick därifrån visste jag dock att jag kanske hellre ville ha det andra jobbet.

Det är ju två helt skilda jobb. Inte på något sätt lika varandra. Och då ser också lönebilden olika ut tyvärr. Och jag vet inte om jag är beredd att gå ner sex tusen i lön bara för att slippa personalansvaret. Vi får se hur det blir.

 

Jag står i ett läge nu där jag vet att nuvarande företag jobbar häcken av sig för att kunna få fram ett erbjudande till mig, jag väntar svart från det andra chefsjobbet samt Lernia. Framtiden ser ljus ut, men jag vill att den ska vara glasklar! Snart så!

 

Nu ska jag jobba vidare lite, åka upp till Alvik/ Bromma för ett möte i eftermiddag, sen är det helg!

Idag blev jag förlängd. En månad till. Det är inte lätt att planera något när man har en anställning på månadsbasis.

 

När jag stod och undervisade idag såg jag att ett nummer jag inte kände igen ringde på min privata mobil. När jag lyssnade av svararen var det en tjej som ville att jag skulle ringa tillbaka.

Det visade sig att Lernia tjänsten som jag var så aktuell för i somras hade blivit aktuell igen. En ny områdeschef är tillsatt och den nya utbildaren ska sluta. Så på något vis fick den nya chefen min gamla ansökan i sin hand och ringde upp. Det var ju lite smickrande.

Jag ska möta upp henne i Södertälje nästa torsdag för en lunch och lite tjitttjatt. Jag är så tudelad här, för å ena sidan gillar jag lite fart och fläkt. Om det sker med struktur. Å andra sidan har jag fått så mycket ostrukturerad fart och fläkt under en period nu så jag längtar efter lite lugn och ro med en skvätt trygghet i min anställning nu faktiskt. Och det kan till och med vara värt ett par tusen i lönesänkning. Tjänsten kommer dessutom att vara i Eskilstuna. tjogo minuter tar det att åka dit. Tjugo minuter är inte så mycket om man jämför med 1,5 timme som det tar att åka i rusningstrafiken som jag måste göra idag. Samtidigt gillar jag Stockholms pulsen mycket. Det händer något och man har alltid en närhet när man är här. Ringer någon och vill luncha... ja då möts man upp någonstans i Stockholm bara. Snabbt och lättlöst.

 

Men trygghet är viktigare än allt nu. Oavsett om det blir något med Lernia eller om det blir här så är tryggheten nummer 1 just nu. Jag får ge mig till tåls och se vad framtiden säger.

 

Vem hade trott att jag skulle kastas runt på det här sättet för ett år sen? Inte jag i allafall. Snart, om tre veckor åker jag och mina barn till Sälen och kopplar bort alla måsten för ett par dagar. Niiiice!

 

Nu ska jag åka hem till alla mina odjur. Jag är lyckligt lottad som har en bunt odjur att komma hem till.

 

Ha det gott nu fina du. Kärlek!

Hej på dig!

 

Jag är mitt uppe i en ny utbildningsinsats. En ny grupp med blandade människor sitter på dagarna och lyssnar på mig. Ganska mäktig känsla.

Förra gången jag hade den första gruppen var det också den första gången jag höll i en utbildning av den här digniteten. Visst har jag instruerat och så tidigare, men en tre veckor lång utbildning har jag aldrig hållit i. Och varje dag kändes lite så där kan jag villigt säga. Min kollega som jag håller utbildningen med är lite mer spontan och kan inprovisera. Jag gillar inte det. Inte om jag inte har en helhet klar först.

Men mer och mer bitar faller på plats och mer och mer av utbildningen blir klar i samma takt som jag håller i dagarna. Kul!

 

Samtidigt är det ju ganska intensivt. Jag är borta nästan tolv timmar per dag. Tackar för en förstående man!

 

Vad ska man göra annars liksom. Jag får ju bara förlängningar på en tillfällig tjänst hela tiden. Jag är glad för varje dag jag har ett jobb att gå till, det är inte det. Men samtidigt är jag ju vuxen och har ett liv. Jag vill ju också kunna planera semester med barnen i sommar osv, men det är ju svårt när man blir förlängd en månad i taget bara. Jag kommer dessutom inte att ha råd att ta semester om jag inte får semesterersättning som normalanställda.. Knepig fråga som är full av moral, vilja och tacksamhet...

 

Nu ska jag åka hem. På vägen ska jag ringa en kund och återrapportera ett ärende i vårt ärendehanteringssystem. I morgon tar kollegan över en dag och jag ska jobba i Liljeholmen hela dagen. Liljeholmen känns ju förhållandevis nära hem plötligt. Lustigt hur man vänjer sig och anpassar sig snabbt.

 

Ha det gott, Puss!

Det är ju inte samma sak det vet vi, så det släpper jag.

 

Det slog mig idag när jag satt på tunnelbanan att jag först och främst blir irriterad när det kommer in en person som ställer sig bakom huvudet på mig och börjar spela dragspel. Medan jag pratar i telefon. Sen vill han ha pengar för det. Eee, nehe du tack så mycket.

 

Men jag tänker också på hela det här liga snacket som är. Alla tiggare. Typ, tillhör en liga.

Williams exempel igår. Det var en tiggare i Präntaren igår. Han gick och skakade med en liten plastmugg och ömsom sa "please" och ömsom pratade på svenska med brytning.

Han stod med kryckor och skakade en stund och William och hans kompis stod och pratade och tittade på honom hela tiden. William tyckte synd om honom och ville egentligen ge honom pengar, men han hade inga.

Efter en stund tog han helt sonika upp sina kryckor och utan minsta antydan om skakning eller haltande spatserade han bort till en stor BMW suv och hoppade in och körde iväg... Alltså ok att tiggare kan behöva en mobiltelefon men här måste för fan gränsen vara nådd va!!!

 

Idag när jag skulle gå in på Design Torget under plattan så satt det en söt gubbe utanför där och gnuggade sin panna och såg allmänt bekymrad ut. Jag tänkte att jag skulle ge honom en tjuga när jag kom ut. Väl färdig inne i butiken och går ut mot mannen så ser jag att han har sällskap. Jag går lite avvaktande förbi. Känner snabbt att dom röker hach. A men va fan. Här måste jag ändå också dra min gräns. Jag vill inte ge honom några pengar då. Besviken och lite förbannad gick jag upp för trappen som leder upp på marknivå igen. Möter en kvinna där som nästan tar tag i mig och säger "please" och sträcker fram en mugg. Jag skakar på huvudet och vill gå förbi henne. Då säger hon "not money, food", men jag hade ingen mat med mig, då ville hon att jag skulle gå och köpa till henne. Så.... i stället för att då stå utanför en matbutik, om hon nu vill ha mat i stället för pengar, så står hon så det ska bli lite långt att gå för att köpa mat. Och då kanske man tänker " ja men hon luras inte, hon är ju hungrig stackarn, jag ger henne pengar så hon kan gå och köpa själv". Men den gubben går jag inte på idag sörrö.

Nä du lilla damen, jag har annat att göra på min ändå ganska korta lunch rast än att gå och köpa mat till dig.

 

Det är så synd att lurendrejjare ska förstöra för de som verkligen behöver pengar. För att överleva.

 

Tack för mig, hej!

Det gick bra idag trots allt. Ganska behaglig dag faktiskt. Jag hade ett kundmöte i Södertälje på förmiddagen. Så jag gick upp tidigt så jag hann jobba lite och förbereda mig för ett telefonmöte senare på förmiddagen.

 

Upp till Tälje, gick igenom det som skulle gås igenom, sprang till bilen, där jag riggat iordning för telefonmötet. Satt i bilen i över en halvtimme och frös som en gnu.

 

Sen skulle jag till Sollentuna C för uppföljning på Teliabutik uppstarten. Tog en lunch och smet in i en butik och shoppade lite. Vidare till Vällingby för samma typ av möte. Tog vägen förbi Alvik Bromma och kollade om ett sim kort kommit till kontoret som jag väntar på, det hade det inte.

Skärholmen. Uppföljningsmöte. Bilresa hemåt, samtal i telefon, skicka iväg ett par sms, skrev på blocket (ja, medan jag körde) vad jag intefick glömma att göra när jag kom hem...

 

Kom så hem. Inget snökaos än. Världens sötaste vovve väntar på mig och vi gick ut en sväng.

Sen startade jag datorn och gjorde allt som jag inte skulle glömma. Snart ska jag stänga ner allt vad jobb heter för dagen. Det är ju en dag i morgon också gott folk. 

 

Sist men inte minst så vill jag gärna minnas denna lilla stund med min stora USA äventyrare. Denna bild togs  hos svärmor och Jaap ett par dagar innan hon for.

 

 

 

Snökaos. Igen.

Och jag som måste ut på vägarna och slira. I storsthlm. Där har man sagt på AB.se att det blir som stökigast. Ogilla!

 

Stephanie har en Victoria Secret butik i sin närhet. Jag är lite av en succer för deras kläder, underkläder, krämer mm. Så jag bad henne köpa trosor till mig vid tillfälle. Jag har messat henne flera gånger vad trosmodellen heter men hon glömmer hela tiden. Men igår strax innan jag skulle gå och lägga mig kom ett mms. Ett helt hav av fina trosor. Strax efter kom FaceTime samtalet. Hon filmade medan hon gick omkring i butiken. Tyvärr hade hon inte så hon kunde lägga ut till mig mer än tre par, men jag kommer att föra över pengar till henne med jämna mellanrum, och så fort hon fått tag i ett amerikanst bankomatkort så ska hon få shoppa och skicka till mig :)

 

Jag tror att jag fått till Romeos matvägran nu också. Det har liksom gått lite troll i hans matvanor. Men nu, med konsekvens från mitt håll och rätt foder (hoppas jag) så tror jag att han håller på att ta sig ur spärren.

 

Nu ska jag bara gå upp och borsta tänderna, sen ska jag ut på vägarna..

 

Ha re gott!

Halsbränna och magkatarr. Det är priset jag betalar nu.

När jag är själv och Johan är borta brukar jag passa på att njuta. Gå och lägga mig tidigt, tända ett värmeljus i stjärnan i sovrumsfönstret som får brinna ut av sig själv. Kanske sitter jag i min underbara ensamhet och tittar på tv´n en stund innan osv..

 

Dessa tre dagar såg jag inte på annat sätt. Men jag hade fel. Jag känner att jobbet kräver för mycket av mig för att jag någonsin ska kunna koppla av. Och Romeos närvaro såg jag som ett mysigt inslag. Det är bara stressande.

 

Igår när jag skulle iväg till Skärholmen för ett kundmöte som hastigast, ringer Emmas fröken strax innan jag skulle hoppa in i bilen och åka. Hon hade ont i huvudet. Ok, hämtade henne och inser att jag inte kan ta jobb bilen eftersom den bara har ett säte och då hade Emma fått ha Romeo i knät.

In i min bil, stressad. Romeo piper, Emma sitter och kuckilurar och jag är stressad. Kommer fram, Romeo vill inte sitta kvar så han bråkar när vi ska ut. Kommer ner och genomför mötet. Upp igen och ska sätta mig i bilen. Hinner bara upp på motorvägen så säger Emma att Romeo har kissat på sin filt. Jaha, det förklarade varför han inte ville vara i bilen... Krånglar fram honom till mig och efter en stund kräks han... Va f*n!

 

Idag har Emma varit i skolan, det var ingen fara med henne alls. Romeo har skött sig så himla exemplariskt i bilen hela dagen. Jag har varit lyhörd och tagit ut honom med jämna mellanrum. Hade också med mig en burk med vatten som han fick av hela tiden. Bra dag.

Men som sagt... alltid med en stress i grunden som gör att jag inte kan njuta och koppla av.

 

Nu ska jag åka och handla. Emma blev hämtad av en kompis från skolan och kommer att bli hemskjutsad efter handbollen senare. Lite vardagslyx.

 

Ciao!

Sitter hemma och jobbar för tillfället. Phu, skönt efter förra veckan. Jag har liksom haft en metallisk huvudvärk sedan mitten på förra veckan. Känns lite bättre nu, men känns fortfarande.

 

Förra veckan hade vi (jag och en kollega) en teoriutbildning. Det är en tre veckor lång utbildning totalt och denna vecka är eleverna på praktik. Jag ska snart sätta mig och ringa runt och se hur det går för de. Jag ska upp till en teliabutik och träffa upp en framtida anställd som ska städa den senare idag och kanske försöker jag även då hälsa på någon av eleverna när jag ändå är ute och far.

 

Jag är ensam i tre dagar, så Romeo får följa med mig på jobbet. Det innebär att jag inte kan jobba på kontoret någon längre stund. Ett tag är ju Romeo van att ligga i bilen så det kommer att gå bra. Det kommer att bli en del fladdrande dessa dagar, men det är också nödvändigt, så Romeo är inte i vägen. Däremot kan jag inte ha så långa arbetsdagar som jag hade förra veckan. Då var det lite ombytta rollen kan man säga. Jag var borta i nästan tolv timmar varje dag. Jag kom hem till dukat bord, bara att sätta sig. Johan hade lämnat och hämtat och ibland hunnit skjutsa till någon aktivitet innan jag kom hem.

Städa hade han inte lyckats hinna med, men va fan... man får inte gapa efter för mycket :)

 

Så... Stephanie mår bra i USA. Jag var lite orolig ett tag att hon inte ville vara kvar. Det känns så maktlöst när hon är så långt borta. Men hon verkar komma till ro. Hon är runt och flänger och far när hon är ledig. Hon tar bilen hit och dit. Det ena shoppingcentret efter det andra avverkas. Hon träffar massor av kompisar och har ständigt något att göra.

I februari ska familjen åka bort en vecka, då passar Stephanie på att flyga till Lincon Nebraska och hälsa på en tjej (Ellen) som var i Sverige för två år sen. Det var en vän till mig som varit barnflicka till Ellen när hon var liten och nu är hon stor och kom till Sverige och hälsade på. Då lärde vi känna henne och nu ska Stephanie hälsa på Ellen i sin tur. Tycker det är så coolt att Stephanie är så framåt och törs. Hon är ju trots allt i ett främmande land alldeles själv. Men hon tar för sig. Och som jag sagt förr och tänkt hela tiden så tror jag att den Amerikanska kulturen passar Stephanie bra.

På Söndag var tydligen värdfamiljen och Stephanie bjudna över till grannen för det var Super Bowl, roligt att få uppleva det riktiga USA. 

 

Nu ska jag gå upp och göra mig i ordning så jag kan sätta mig och göra alla telefonsamtal jag har på listan, sen sätter jag mig och styr mot Skärholmen. På återseende!

 

Ciao